på tungan
Hierarkier som försöker sätta mig på plats. Blickar som markerar att man ska formas. Frågor som vill att man ska lägga sig. Glad över min stolthet att säga ja, jag tycker du ska kunna städa din egna toalett och att det inte är mitt eller mina kollegor jobb. Tystnad och sedan rädslan som sprider sig. Ingen vågar säga vad de tycker längre och jag sitter där och lovar mig själv att aldrig sluta tro på att vi någon gång ska ha makt att stå upp för våra rättigheter. Kanske inte idag, jag orkar det inte men imorgon då ska jag försöka finna ny kraft. Avslutar nu kvällen med whiskey på tungan.
Dejtande är skrämmande
Det där med att tala, är det som att skriva, en sanning, en kunskap som berör våra punkter till val? Min röst som talade utan att tänka. Mitt väsen i ett centrum av betraktelse utav andra ögon. Hur jag nu befinner mig i ett stadium där jag vill bli omtyckt, där man ska se att jag är bra. När hon tar sitt väsen till flykt hem snabbare än jag hunnit avsluta min mening, då förstår jag. Inte tillräcklig. Jag är enbart ett ogrammatisk svammel.
Det är hemskt att dejta. Liten blev jag igen, nervösiteten lade sig och nu en lättare huvudvärk.
Men allt för något positivt med sig. Mitt skrivande det kanske skulle kunna ta fart igen. Alllt jag vill få ut, det borde börja nu. Jag har lagt det på hyllan för länge. Det gäller nu att börja finna alla ord igen, få ihop dem och bli bra på pussel igen.
Jag tror jag håller på att bli sjuk. Huvudvärken kanske inte beror på nervösitet och snuvan som kommer och går är nog inte pollen. Allt svamlande brukar bero på att jag har feber. Men jag låtsas för jag vill orka. Det där med krafter och en humör. Var glad och pigg. Det känns som en bön för att inte stanna. För om jag stannade vem skulle kunna ta över mig då? Ibland skulle jag vilja stänga av mig med en knapp, för att sedan starta igen, den där tiden som går där jag funderar men inte kommer fram till något vettigt. Just nu skulle jag vilja skylla på pms men då det var förra veckan går det ju inte. Jag kommer nog aldrig bli van vid detta. Att vara i något mellanlandskap där gårdagens luft är det som tränger in i mina lungor. Den där gamla kärleken som spökar. Alla de där valen man skulle gjort eller fullföljt som river mig vid samtal av alla de som vill mig väl men som aldrig någonsin riktigt kan förstå. Och det är jag som valt det. Mina val.
Om jag nu ska avsluta med något lite komiskt eller jag vet inte riktigt om man kan beskriva det som det men för mig är det nog så. En person som jag gick i högstadiet med har i dagarna hört av sig, han har visserligen gjort försök till kontakt innan men jag har aldrig haft tiden att svara. Han skrev nu på facebook och berättade att han har varit kär i mig under hela högstadiet och vill nu träffas. Känns lite som en amerikansk tonårsfilm. 14 år senare hör han av sig till tjejen och berättar att hon var hans stora kärlek. Lite skrämmande faktiskt när man tänker efter. Men någon därute tänker på mig ibland, dock hoppas jag inte att jag är hans runkfantasier. Vill inte vara någons runkfantasi, men det kan jag nog inte göra mycket åt.
Det är hemskt att dejta. Liten blev jag igen, nervösiteten lade sig och nu en lättare huvudvärk.
Men allt för något positivt med sig. Mitt skrivande det kanske skulle kunna ta fart igen. Alllt jag vill få ut, det borde börja nu. Jag har lagt det på hyllan för länge. Det gäller nu att börja finna alla ord igen, få ihop dem och bli bra på pussel igen.
Jag tror jag håller på att bli sjuk. Huvudvärken kanske inte beror på nervösitet och snuvan som kommer och går är nog inte pollen. Allt svamlande brukar bero på att jag har feber. Men jag låtsas för jag vill orka. Det där med krafter och en humör. Var glad och pigg. Det känns som en bön för att inte stanna. För om jag stannade vem skulle kunna ta över mig då? Ibland skulle jag vilja stänga av mig med en knapp, för att sedan starta igen, den där tiden som går där jag funderar men inte kommer fram till något vettigt. Just nu skulle jag vilja skylla på pms men då det var förra veckan går det ju inte. Jag kommer nog aldrig bli van vid detta. Att vara i något mellanlandskap där gårdagens luft är det som tränger in i mina lungor. Den där gamla kärleken som spökar. Alla de där valen man skulle gjort eller fullföljt som river mig vid samtal av alla de som vill mig väl men som aldrig någonsin riktigt kan förstå. Och det är jag som valt det. Mina val.
Om jag nu ska avsluta med något lite komiskt eller jag vet inte riktigt om man kan beskriva det som det men för mig är det nog så. En person som jag gick i högstadiet med har i dagarna hört av sig, han har visserligen gjort försök till kontakt innan men jag har aldrig haft tiden att svara. Han skrev nu på facebook och berättade att han har varit kär i mig under hela högstadiet och vill nu träffas. Känns lite som en amerikansk tonårsfilm. 14 år senare hör han av sig till tjejen och berättar att hon var hans stora kärlek. Lite skrämmande faktiskt när man tänker efter. Men någon därute tänker på mig ibland, dock hoppas jag inte att jag är hans runkfantasier. Vill inte vara någons runkfantasi, men det kan jag nog inte göra mycket åt.
Utkast
Länge sedan jag skrev här, tiden sprang sin väg. Dagar som tycks försvunnit till annat. Mycket har förändrats medan andra saker ser likadana ut. Ett spår tycks gå i cirklar och en olycka kan liksom aldrig ta en form i tur. Det finns inget sådant spel i mitt liv. Allt är öppet men ändå desto mera oförändligt. Öppet kan vara lika med en osynlig stängd dörr som ser alltid har en öppen synd att berätta om.
Kärlek som föll ner i en box som jag förslöt i mitt hjärta och där finns det något nu som knackar sönder mina tankar om självständighet. Det borde vara enklare att gå vidare och slute bete sig som en svärmande tonåring. Kan man någonsin växa upp? Ta det självklara utan att förvränga en spegelbild. När is smälter vet man att det kommer bli blött och om det är i närheten av ett eluttag borde man veta att det blir en elektrisk stöt men ändå drunknar jag nu i en helvetes grad av förnekelse. Utmana mig, underhåll mig och skräm skiten ut mig. Det borde vara säkrare.
Kärlek som föll ner i en box som jag förslöt i mitt hjärta och där finns det något nu som knackar sönder mina tankar om självständighet. Det borde vara enklare att gå vidare och slute bete sig som en svärmande tonåring. Kan man någonsin växa upp? Ta det självklara utan att förvränga en spegelbild. När is smälter vet man att det kommer bli blött och om det är i närheten av ett eluttag borde man veta att det blir en elektrisk stöt men ändå drunknar jag nu i en helvetes grad av förnekelse. Utmana mig, underhåll mig och skräm skiten ut mig. Det borde vara säkrare.
Quiet times
Jag försöker inte be om något just nu men det är en längtan inom mig som känns att jag håller på att bli galen. Trodde detta borde bli klokare med åren men det växer sig bara ännu starkare. Alla dessa rosa haschmoln och utan en egentligen riktig psykos. Trodde människor kunde bli ärligare med åren men inser mer att folk gör lögner och finner undvikande förklaringar som känns lika patetiska som att jorden skulle vara platt. Hur mycket kan man krossa och överleva när det man bygger upp någon annan för att sedan blåsa bort det hela som att man inte hade något värde alls. Är det konstigt om jag då känner mig besviken? Du lämnar mig här med en bitterhet som får mig att se mig på fel sätt i spegeln och det hatar jag dig för. Men som en klok person sa igår att hat inte är motsats till kärlek utan det är likgiltighet. Och nu önskar jag att du får mig känna en massa likgiltighet och att jag kan gå vidare utan att ha fått mitt hjärta alltför krossat. Det är du inte värd. Glöm det jag sa om vänskap. Du är inte ens värd den.
rummen
Fyrkantiga väggar, ett träd med löv som inte kan vara stilla i vinden utanför mitt fönster. Den lilla ytan känns liten men ändå desto större när alla ting sammankallar minnen. Det kan kännas att det som var igår börjar blekna och vissa minnen gör jag allt för att glömma men de bra, det som fick mig att se och andas vill jag att de alltid ska förebli inom mig. Såg en gammal vän idag, där ord känns som yta och böcker och knappast livet. Förr trodde jag på det och såg upp till de fina verserna men när verkligheten knackade på försvann det med en undvikande beteende. Det är sju olika rum jag bott här i malmö och nu jag längtar efter någon trygghet. Igår dansade jag men kände mig efter ett tag övergiven och ensam. Jag vet att det aldrig kommer vara annat än rosa haschmoln i min värld och när jag ser mig i spegeln känner jag mig fulare på länge men känner ändå en styrka, alla hemligheter som jag lyckas hålla fasaden uppe men när den kommer ramla- vart befinner jag mig då? Denna oro sprider sig sömnlös över vilan för att få känna sig fri. Borde lösa allt men vet inte vart jag ska börja. Tömd.
Såg en bra film idag. Whip it. Underbar och peppande. Jag önskar mig en sådan handlingskraft.
Borde ta mig och sova lite nu. Känner mig lite febrig. Och framför allt ensam.
Såg en bra film idag. Whip it. Underbar och peppande. Jag önskar mig en sådan handlingskraft.
Borde ta mig och sova lite nu. Känner mig lite febrig. Och framför allt ensam.
Ryggsäcken
Hösten är här. Den har svept innanför mina väggar. Den kom med kylan, försänding och framför allt sorg. I sjukdom där sedan folk dog ligger det fortfarande en skam som berör mig. Det kunde vara jag. Det är jag men i en yngre form. Men jag har ingen sjukdom (ingen medveten) men kanske jag är sjuk då det finns hemlighet jag har. Den är svår att bära men då ingen skulle förstå ligger den här inom mig och skruvar sig i desperata former. Vi lever alla i någon sort skam och även om folk förkastar det mesta som en svaghet ligger alla någon gång i den kalla höstnatten och vrider sina tankar i desperata försök till att somna för att sedan vakna upp på nytt. Vi gör våra val, vi förändrar våra val även när vi inte tar ställning.
Kärlek är det andra som berörde mig igen, den kom i en sommarvind och dog direkt när allt frös till is i det kalla som två personer byggde upp för år sedan och då jag inte tänker stå här ensam och bygga vidare på lögnen lämnar jag all hat och kärlek till henne. Jag kanske är bitter men jag känner mig mer likgiltig. Det gör sig inte lönt längre att försöka förstå. Inte heller att vara drömmande till en föändring. Jag ställer mig på en ny sida och lämnar det gamla bakom mig utan att försöka hoppas på en bättring på denna front. Jag låter det vara och ska ägna min tid åt tiden som måste få tas igen. Det finns inget nu. Skönt.
Jag vet inte vart jag är på väg. Nytt jobb och fortfarande även om jag är kvar ser jag allt med likgiltighet i spegeln. Saker dog liksom människor. Jag klär mig fint i svart. Det är en trygghet att låta dagarna gå nu som om jag inte vore besluten att knyta upp säcken. För sanningen är att hela min extistens vet att den alltid funnits där och även om önskan att förändras gör mig sömnlös om natten kommer jag gå upp på morgonen som om att allt handlar om att inte bryta ihop.
Kärlek är det andra som berörde mig igen, den kom i en sommarvind och dog direkt när allt frös till is i det kalla som två personer byggde upp för år sedan och då jag inte tänker stå här ensam och bygga vidare på lögnen lämnar jag all hat och kärlek till henne. Jag kanske är bitter men jag känner mig mer likgiltig. Det gör sig inte lönt längre att försöka förstå. Inte heller att vara drömmande till en föändring. Jag ställer mig på en ny sida och lämnar det gamla bakom mig utan att försöka hoppas på en bättring på denna front. Jag låter det vara och ska ägna min tid åt tiden som måste få tas igen. Det finns inget nu. Skönt.
Jag vet inte vart jag är på väg. Nytt jobb och fortfarande även om jag är kvar ser jag allt med likgiltighet i spegeln. Saker dog liksom människor. Jag klär mig fint i svart. Det är en trygghet att låta dagarna gå nu som om jag inte vore besluten att knyta upp säcken. För sanningen är att hela min extistens vet att den alltid funnits där och även om önskan att förändras gör mig sömnlös om natten kommer jag gå upp på morgonen som om att allt handlar om att inte bryta ihop.
Utkast: Maj 14, 2010
Jag var arg, på dem som inte ville lyssna och att dem tog sin plats som om den vore självklarhet. Där vissa normer står alltid innanför och de nya för mig självklara inte ens fick komma in. Människor vill höras och jag inser att min röst är tyst och får inte komma in för rädslan min, jag vill inte vara som dem.
Utkast May 20, 2010
Vart ska man gå, finns det där som aldrig någonsin verkar helt, en jakt på något självklart för vissa medan andra leker sitt liv i ensamhet. Jag är den sistnämnda. Försöker få allt att stämma på brist av annat, rastlösheten står alltid och knackar på mitt hjärta. Finns det någon för oss rastlösa som längtar efter något som vi en gång mist, förlorat, gått förbi. Kommer vi alltid att förbli ensamma? Kan det finnas någon för oss som fått sitt hjärta brustet? Är meningen att just jag måste vara förlorad. Det känns starkare än någonsin och om jag var i denna lägenhet ensam skulle jag vilja skrika rakt ut. Patetiskt kanske man borde tycka. Jag tycker det. Men hela dagen idag har alldeles för många varit på mig och kommit med vad de tycker borde vara självklart. Men för mig är det långt ifrån självklart, mer något snorigt och allför oåtkomligt. Skulle vara otroligt skönt att få höra vad jag gör för fel och så folk skulle kunna sluta tjata.
Utkast May 20, 2010
Vart ska man gå, finns det där som aldrig någonsin verkar helt, en jakt på något självklart för vissa medan andra leker sitt liv i ensamhet. Jag är den sistnämnda. Försöker få allt att stämma på brist av annat, rastlösheten står alltid och knackar på mitt hjärta. Finns det någon för oss rastlösa som längtar efter något som vi en gång mist, förlorat, gått förbi. Kommer vi alltid att förbli ensamma? Kan det finnas någon för oss som fått sitt hjärta brustet? Är meningen att just jag måste vara förlorad. Det känns starkare än någonsin och om jag var i denna lägenhet ensam skulle jag vilja skrika rakt ut. Patetiskt kanske man borde tycka. Jag tycker det. Men hela dagen idag har alldeles för många varit på mig och kommit med vad de tycker borde vara självklart. Men för mig är det långt ifrån självklart, mer något snorigt och allför oåtkomligt. Skulle vara otroligt skönt att få höra vad jag gör för fel och så folk skulle kunna sluta tjata.
Utkast: Maj 5, 2010
Det började som en liten hysterisk längtan, att inte passa in i rollen av hur det måste vara. Jag ville göra allt opassande och flyga utanför denna mall som sög in mig. Kände då för ett ohälsosamt levende. Men allt har konsenkvenser, du fick aldrig lära känna mig. Nu sitter dagen i ljusets prakthet och jag inser att den tiden kommer aldrig tillbaka igen. Man tröttnar och man skriker. Man går tillbaka till mitt barns saga och inser att klockans belastning ger mitt hjärta rynkor. Om du skulle vara därute, skulle du kunna höra mig idag, se mig imorgon och ta min hand när allt blåser kallt. Fantasier som dårenskap är inte någon fantasi. Vissa drömmar måste tas på, det måste bli verklighet för att kunna bilda ett hopp. Det var gruvor som jag kan gräva utan varken vatten och en facklig process, det är som att köra utan bilbälte och jag skulle aldrig strunta i det om det fanns bredvid mig. Det är rosa skimmer över min säng, och jag söker något som kan smeka min kropp och få mitt skärvor att bli en vackrare spegelbild. Det är så mycket jag vill. Men ändå sitter jag där tyst, inte yttrar ett ord om vad jag känner. Det är inte accepterande. Jag ska vara någon av er när jag inte passar in och när jag passar in då är jag inte välkommen. Jag var faktiskt där utanför och lyssnade.
straight up
Det där med tid kan vara en underlig sak, att vissa saker kommer alltid finnas kvar efter en lång tid även om man trodde det skulle läka. Sen slår det till mig när jag minst anar det. Det är för komplicerat att ens räta ut. Det är minnen som finns där i resväskan, det är allt från osäkerhet till kyssar, det är vänskap till jobbiga perioder men framför allt kärlek. Det ordet kan vara starkt till oskyldigt fall, det är rinnande ut i sanden som sedan blir en strandstorm. Det kan vara ett sandslott. Sedan byggs det upp med betong i huvudet och man har sin egna borg.
det som var då och här är jag nu
Inser att tiden har redan varit
liten och feg
aldrig någonsin talade jag om för dig
hur jag led
hur jag grät
hur arg på situationen jag blev
Sover bort min klocka
vill inte
vill inte vara där.
Ingen sa att det kunde vara enkelt
alla sa att det skulle gå över med tiden
här är jag i tiden
det slår fortfarande,
hjärtat mitt
Dödförklarad
Grävde en grav för hans stolthets begravning. Det smuts han åstadskommit försöker jag samla under helig jord. Amen. Nu är han endast kvar som ett spöke som hemsöker mig ibland, spöket försöker utsätta mig med tårar och förvirring. Det är svårt då att se hans död som nödvändig och varför tystnaden lämnar såna stora fotspår bakåt. Försöker inse att ingen kan promenera bakåt utan känna samma smärta igen. Denna dubbelbestraffning och all skuld som jag bär borde han bära men jag kan inte få en blind man till att utveckla ögon som kan se och gråta. Jag kan inte men jag kan låta mina egna ögon få tid att torka och se inåt och laga det som brustit. Det handlar inte alltid om att ha rätt utan ibland handlar det om att överleva och få sin luft som man ska andas bli lättare. Det huset var aldrig något hem med honom där.
Uppför
Det måste vända nu, det kan inte hela tiden vara nedförsbacke. Någon gång måste man ju få lite luft och jag öppnar hela mina lungor nu för ännu mer förändring till det bättre.
nutid
Hemkommen till min lägenhet där växterna har hunnit bli vissna och dammet tussat ihop sig i bollar med hårstrån. Det känns inte som hemma. Måste snart inreda en ny bostad men vet inte vart ännu. Funderar på om det är nu det är dags att försvinna från denna stad och börja om på nytt. Men jag vet inte om jag vill. Jag vet inte vad jag vill. Det är tungt att andas här ibland och min oro för att få allt att gå ihop gör mig ännu mer sårbar. Stoltheten gör att jag fortfarande står upp men den kryper längst väggarna och jag känner mig fastklistrad bland allt jag äger, en illision som vill inte släppa taget. Minnena är för starka och allt runt omkring får det verka flummigt. Ja, mitt liv kan uppfattas som flummigt och de som tittar närmare ser det mer som sorgligt. Ett nytt år blir nya förklaringar av det ogjorda. Vill att detta år ska vara det år då allt vänder till solsken och nytt hopp.
Datten
Jag sitter här och borde egentligen gå till sängs men jag kan inte sluta tänka på henne. Hon som jag tänker på är en kvinna med hemligheter, hon börjar bli gammal och står oftast framför spisen för att laga mat till sin man och baka bullar till sin släkt. Hon är alltid glad och omtänksam. Hon har aldrig lärt sig engelska och har den senaste tiden äntligen fått ett eget rum där hon kan sova ostört om nätterna. Hon verkar nöjd men ibland funderar jag på om hon fick det liv hon ville. Hon hade inte samma rätt som mig till sina val och gifte sig ung. Hon jobbade inom vården och slet sönder sin rygg. Dubbelarbetade med lönejobb och hemarbete till hon blev sjukpensionär och alltid funnits för sin man. Hon gillar att prata om vädret och ibland yttrar hon lite skvaller om sina grannar. Hon talar aldrig illa om något utan allt sker i välmening. Jag har endast sett henne gråta en gång då en av hennes taxar gått bort och då kom alla med blommor som hon vänligt tog emot. När vi ses frågar hon mycket frågor om hur jag har det där jag är och försäkrar sig att allt är bra med mig. Hon lyssnar som om mitt liv vore en riktigt intressant saga och jag känner mig viktig när jag sitter där i köksbordet med henne och hon låter mig alltid tala till punkt. Ibland försöker jag ställa frågor men hittar aldrig de rätta orden. Jag vill veta mer om vem hon är för jag beundrar henne. Hon var ett sånt stort stöd när jag växte upp och varje morgon efter att jag och min syster sovit där bjöd hon på rosa eller grön gröt, jag ville alltid ha den gröna gröten eftersom det smakade godast (mannagrynsgröt och karamellfärg). Hon tog oss alltid ut på promenader med hundarna, alltid taxar vilket är ett av mina starkaste barnminnen.
Då jag inser mer och mer vilka hemligheter hon delar med mig kan jag inte riktigt finna orden av tacksamhet till henne. Jag ska försöka komma på den finaste julklappen till henne men mest av allt skulle hon vara tacksam om jag slutade röka. Får nog börja göra det båda.
Sist av allt vill jag berätta för er kära läsare hur jag och denna underbara kvinna avslutar våra möten och det är med datten, lättare för er att förstå om man säger kull men i min mormors och min värld är det datten.
Så datten på er.
Då jag inser mer och mer vilka hemligheter hon delar med mig kan jag inte riktigt finna orden av tacksamhet till henne. Jag ska försöka komma på den finaste julklappen till henne men mest av allt skulle hon vara tacksam om jag slutade röka. Får nog börja göra det båda.
Sist av allt vill jag berätta för er kära läsare hur jag och denna underbara kvinna avslutar våra möten och det är med datten, lättare för er att förstå om man säger kull men i min mormors och min värld är det datten.
Så datten på er.
Kontorsråtta
Har börjat jobba på mitt gamla kontorsjobb igen, trodde det aldrig skulle ske men nu sitter jag där i ett landskap av datorer och telefoner. Nöjet är kaffemaskinen och fruktkorgarna men arbetsuppgifterna sliter på själen, ett tag klarar man det men i längden sugs man ner i en papegojarutin.
I helgen har jag varit på kurs i feministiskt självförsvar och tycker de helgerna är underbara. Det är otroligt peppande och att se alla dessa starka tjejer dela med sig gör mig rörd. Jag brukar sällan känna mig delaktig i en grupp av människor men under fsfpassen känner jag mig alltid som en i gänget och släpper mycket av det negativa tankarna utanför väggarna. Befriande och jag känner mig tryggare.
I helgen har jag varit på kurs i feministiskt självförsvar och tycker de helgerna är underbara. Det är otroligt peppande och att se alla dessa starka tjejer dela med sig gör mig rörd. Jag brukar sällan känna mig delaktig i en grupp av människor men under fsfpassen känner jag mig alltid som en i gänget och släpper mycket av det negativa tankarna utanför väggarna. Befriande och jag känner mig tryggare.
Mina taggar
Det är jag som lade upp fällan för mig själv och nu är det svårt att gömma sig under täcket men ändå ligger jag där och vill liksom inte vakna upp. Min kropp har tryckt sig ner med flyktkänslan som en trygghet i madrassen och när jag vill upp dämpar jag min verklighet med en fantasi som säger att allt kommer ordna sig. Min hjärna behandlar flykten med ömhet liksom hat. Det är en kluven tanke att aldrig någonsin finna frid i sin lathet, i sitt svek och i sin kärlek.
Jag river upp ännu mera sår och jag undrar om jag alltid kommer befinna mig här i en luftbubbla, i en natt som aldrig blir dag, i en kåtfylldhet som sedan fylls med äckel. Det är alltid en tveksamhets tid där jag blundar hårt för att aldrig riktigt vakna och jag kan inte ens forma ordet förlåt i min mun.
Jag river upp ännu mera sår och jag undrar om jag alltid kommer befinna mig här i en luftbubbla, i en natt som aldrig blir dag, i en kåtfylldhet som sedan fylls med äckel. Det är alltid en tveksamhets tid där jag blundar hårt för att aldrig riktigt vakna och jag kan inte ens forma ordet förlåt i min mun.
Vad du än skulle göra, våga inte ifrågasätta mig ikväll!!
Vilka val väljer dem när de blundar för att slippa se sanningen när de vet att valet skulle tvinga dem att välja? Gör de redan ett val då eller skjuter de upp deras val?
Världen utanför mitt fönster känns otroligt kall och efter att ha sett nyheterna känns världen ännu kallare, det känns som ett rysligt stort isflak som ingen kan värma upp. Tänker på grisarna, tänker på människorna och tänker på att pengar som räknas i större vikt än lik. Tänker på övervåld från myndigheterna sida och ingen har någon ursäkt och allt försvinner bort i en rättslig process där allt famlas in i en dimma där den lilla människan eller djuret som dog sällan får rätt. Jag vet inte riktigt vart jag ska rikta mina tårar och ilska på. Ibland känns allt hopplöst. Är dock glad över alla modiga aktivister som finns där ute. De får mig att känna ett litet hopp att det finns människor som vill förändra.
Jag har blivit enormt irriterad på att folk hela tiden ska ifrågasätta mig. Om min musiksmak, att jag är feminist, att jag tränar självförsvar, om min sexuella läggning etc. Jag känner inte för att alltid förklara mig och i det mesta fallen handlar det om att jag måste försvara mig. Det är skillnad på de orden, en väldigt stor sådan. Jag orkar inte ens gå djupare på det. Tröttsamt. Men jag måste säga att jag gillar vilken musik jag vill och vad handlar deras genimusik om egenligen, det är bara män (utan någon enstaka sångerska) och det är just därför jag är feminist. Och varför jag gillar "flatmusik" beror på att det är lättare för mig att känna harmoni än när någon mansröst growlar i bakgrunden. Och varför jag tränar självförsvar handlar om att jag måste börja sätta mina gränser eftersom folk fortsätter kliva över dem om och om igen.
Kan det handla om att hoppet redan försvunnet? Att de vet att världen handlar om att ätas eller ätas och att det är den linjen de går på?
Världen utanför mitt fönster känns otroligt kall och efter att ha sett nyheterna känns världen ännu kallare, det känns som ett rysligt stort isflak som ingen kan värma upp. Tänker på grisarna, tänker på människorna och tänker på att pengar som räknas i större vikt än lik. Tänker på övervåld från myndigheterna sida och ingen har någon ursäkt och allt försvinner bort i en rättslig process där allt famlas in i en dimma där den lilla människan eller djuret som dog sällan får rätt. Jag vet inte riktigt vart jag ska rikta mina tårar och ilska på. Ibland känns allt hopplöst. Är dock glad över alla modiga aktivister som finns där ute. De får mig att känna ett litet hopp att det finns människor som vill förändra.
Jag har blivit enormt irriterad på att folk hela tiden ska ifrågasätta mig. Om min musiksmak, att jag är feminist, att jag tränar självförsvar, om min sexuella läggning etc. Jag känner inte för att alltid förklara mig och i det mesta fallen handlar det om att jag måste försvara mig. Det är skillnad på de orden, en väldigt stor sådan. Jag orkar inte ens gå djupare på det. Tröttsamt. Men jag måste säga att jag gillar vilken musik jag vill och vad handlar deras genimusik om egenligen, det är bara män (utan någon enstaka sångerska) och det är just därför jag är feminist. Och varför jag gillar "flatmusik" beror på att det är lättare för mig att känna harmoni än när någon mansröst growlar i bakgrunden. Och varför jag tränar självförsvar handlar om att jag måste börja sätta mina gränser eftersom folk fortsätter kliva över dem om och om igen.
Kan det handla om att hoppet redan försvunnet? Att de vet att världen handlar om att ätas eller ätas och att det är den linjen de går på?
smuts
Det är något mörkt där bakom, något som lekt kurragömma alltför länge och jag ville inte vara den som räknade till år. Hade jag något val? Han har sin hand över mig och det känns som den vill trycka ner mig och få mig glömma allt. Hans förnekelse var den värd detta? Den blev även min. Men vissa saker kan inte glömmas. Detta handlar om min existens, min chans att få andas utanför hans smutsiga tankar. Det handlar om hans smuts och inte min smuts, det är en skillnad, jag har skrubbat alltför länge på ett golv som inte borde funnits framför mig.
Were you always this unkind?
Var det alltid din berusning som fick mig dansa, var det en doft liksom ljuvlig stoft som spred sig över dansgolvet endast då. Nu är det kallt och jag befinner mig på utgången och ser endast på. Det är svårt att finna de rätta orden, jag stammar fram som en elefant på den smalaste lina som du sett. Min blick är flackande och det är liksom en röd flagga som skriker stopp. Trodde jag att verkligheten var ond, den är ju knappast något god och nu ser jag storögt gråtande på. Were you always this unkind?
Jag samlar ihop mitt damm från gårdagens charm och när jag ser din tomma blick tar jag fram min sköld och alla dina hagelskott flyger fram i tystnadens stora rum. Gör mig osynlig om det får dig att må bättre, gör mig till någon som du aldrig mött men räkna aldrig med att jag ska förstå. Were you always this unkind?
Jag samlar ihop mitt damm från gårdagens charm och när jag ser din tomma blick tar jag fram min sköld och alla dina hagelskott flyger fram i tystnadens stora rum. Gör mig osynlig om det får dig att må bättre, gör mig till någon som du aldrig mött men räkna aldrig med att jag ska förstå. Were you always this unkind?
Tystnad
Det bränns som när man var liten och sårbar, när blindhet och skrapsår gjorde mig illa. Den där spegelbilden. De där ögonen som söker efter svar i ett huvud som för statistik på allt vad moral ens kan känna. Det dömer ingen utanför badrummet utan det letas skavanker i varje rynka som någonsin uppkommit innanför väggarna. Det är tragiskt, jag vet men det finns där och bankar på varje gång man känner snavben.
Vissa människor i min omgivning skriker ut sitt hat med sina åsikter, jag vill inte lyssna, jag vill inte vara en av dem. Jag vill inte egentligen hata även om jag har mina stunder. Oftast hamnar föraktet hos mig själv, jag granskar min beröring. Det är dessa ståndpunkter man måste ta och alltid hela tiden förklara varför. Jag vill inte alltid förklara för en massa människor som ändå inte lyssnar och det borde vara ok att låta tystnaden få finnas.
Jag måste börja kämpa med att hela jag får finnas. Även min tystnad som jag måste börja värdera högre.
