Förstod du aldrig
Nu börjar jag bli arg. Jag börjar bli rent sagt förbannad. Det är en ångest att inte veta att man inte räcker till, det är en sorg att veta att man inte var värd mer. Men vad måste man göra för att få en ursäkt? Ska jag behöva göra någonting alls...
På ett sätt vill jag berätta till dig hur mycket du har betytt för mig, på ett annat sätt vill jag skrika hur illa du har behandlat mig.
Systerskap, lojalitet och vänskap, det kvittar vad du tror på, för mig är du varken en syster, någon jag vill lita på och vill ha som vän.
Gråter du aldrig? Känner du dig aldrig ensam? Vill du inte behandla alla andra som du själv vill bli behandlad?
Respekt är kärlek. Respekt är vänskap.
På ett sätt vill jag berätta till dig hur mycket du har betytt för mig, på ett annat sätt vill jag skrika hur illa du har behandlat mig.
Systerskap, lojalitet och vänskap, det kvittar vad du tror på, för mig är du varken en syster, någon jag vill lita på och vill ha som vän.
Gråter du aldrig? Känner du dig aldrig ensam? Vill du inte behandla alla andra som du själv vill bli behandlad?
Respekt är kärlek. Respekt är vänskap.
Det finns inga änglar
Det var ett tag sen jag skrev här. Nu har jag flyttat, sagt upp mig på jobbet och sagt upp mig att vara någons bitch. Jag undrar dock gång på gång om jag inte sparkat mig själv allt för hårt. Att allt kom på en och samma gång kanske kommer göra att man till slut ligger i fosterställning och inte vet hur man ska komma upp. Det känns som att mitt förtroende till mig själv vacklar fram och tillbaka, kan jag verkligen få en förändring som är positiv? Eller kommer det slå mig hårt tillbaka?
Det finns inga änglar, det finns inga mirakel men någon gång borde jag kunna få det att gå ihop.
