Tystnad
Det bränns som när man var liten och sårbar, när blindhet och skrapsår gjorde mig illa. Den där spegelbilden. De där ögonen som söker efter svar i ett huvud som för statistik på allt vad moral ens kan känna. Det dömer ingen utanför badrummet utan det letas skavanker i varje rynka som någonsin uppkommit innanför väggarna. Det är tragiskt, jag vet men det finns där och bankar på varje gång man känner snavben.
Vissa människor i min omgivning skriker ut sitt hat med sina åsikter, jag vill inte lyssna, jag vill inte vara en av dem. Jag vill inte egentligen hata även om jag har mina stunder. Oftast hamnar föraktet hos mig själv, jag granskar min beröring. Det är dessa ståndpunkter man måste ta och alltid hela tiden förklara varför. Jag vill inte alltid förklara för en massa människor som ändå inte lyssnar och det borde vara ok att låta tystnaden få finnas.
Jag måste börja kämpa med att hela jag får finnas. Även min tystnad som jag måste börja värdera högre.
