Uppför
Det måste vända nu, det kan inte hela tiden vara nedförsbacke. Någon gång måste man ju få lite luft och jag öppnar hela mina lungor nu för ännu mer förändring till det bättre.
nutid
Hemkommen till min lägenhet där växterna har hunnit bli vissna och dammet tussat ihop sig i bollar med hårstrån. Det känns inte som hemma. Måste snart inreda en ny bostad men vet inte vart ännu. Funderar på om det är nu det är dags att försvinna från denna stad och börja om på nytt. Men jag vet inte om jag vill. Jag vet inte vad jag vill. Det är tungt att andas här ibland och min oro för att få allt att gå ihop gör mig ännu mer sårbar. Stoltheten gör att jag fortfarande står upp men den kryper längst väggarna och jag känner mig fastklistrad bland allt jag äger, en illision som vill inte släppa taget. Minnena är för starka och allt runt omkring får det verka flummigt. Ja, mitt liv kan uppfattas som flummigt och de som tittar närmare ser det mer som sorgligt. Ett nytt år blir nya förklaringar av det ogjorda. Vill att detta år ska vara det år då allt vänder till solsken och nytt hopp.
