Quiet times
Jag försöker inte be om något just nu men det är en längtan inom mig som känns att jag håller på att bli galen. Trodde detta borde bli klokare med åren men det växer sig bara ännu starkare. Alla dessa rosa haschmoln och utan en egentligen riktig psykos. Trodde människor kunde bli ärligare med åren men inser mer att folk gör lögner och finner undvikande förklaringar som känns lika patetiska som att jorden skulle vara platt. Hur mycket kan man krossa och överleva när det man bygger upp någon annan för att sedan blåsa bort det hela som att man inte hade något värde alls. Är det konstigt om jag då känner mig besviken? Du lämnar mig här med en bitterhet som får mig att se mig på fel sätt i spegeln och det hatar jag dig för. Men som en klok person sa igår att hat inte är motsats till kärlek utan det är likgiltighet. Och nu önskar jag att du får mig känna en massa likgiltighet och att jag kan gå vidare utan att ha fått mitt hjärta alltför krossat. Det är du inte värd. Glöm det jag sa om vänskap. Du är inte ens värd den.
