Tro, hopp och kärlek
I mitt förra inlägg pratade jag om att det tar 60 dagar att komma över en kärlek. Det var ett par vänner som pratade om det och att de hade fått det från någon källa. Ska höra mig för nästa gång jag träffar dem. För jag vet inte om det verkligen tar 60 dagar, vissa pratar om ett år och andra pratar om flera år. Men om vi säger att det värsta sorgen lagt sig efter 60 dagar och att man då kan börja torka tårarna och ta tag i sitt liv vore det mer förnuftigt. Fast i ärlighetens namn hadlar det inte om förnuft utan mer vad personen haft för påverkan i ens liv och om hon/han fortfarande vandrar omkring i ens tankar och i ens vänners omkrets. Vissa människor glömmer man nog aldrig, de kommer alltid ligga där nära hjärtat och banka efter uppmärksamhet. I vissa fall borde personen ifråga aldrig fått inträde dit efter hårda ord och olika typer av kränkningar. Men det kanske mer handlar om rädslan och att hela tiden ifrågasätta sitt beteende efteråt att man aldrig kan gräva ner sin demon. Men vad vet jag...
Dagen har varit ovanligt lång idag och hela förgående natt har jag känt mig feberyr. Kan inte riktigt sova och jag har börjat få någon slags dödsångest. Jag är rädd att alla människor och varelser jag älskar ska dö ifrån mig. Jag är rädd att jag själv ska dö innan jag börjat leva. Det känns som om jag är sjuk och att hela min omgivning ska dö i hemska olyckor. Jag vet inte varför men dessa tankar är jättesvåra att släppa.
Inatt hoppas jag att jag kan få somna in med lite ro i kroppen. Jag har något att se fram emot imorgon och det är frukost med underbara människor som får mig må bra, en kort arbetsdag och en julkonsert på kvällen. Det sistnämnda är jag lite orolig för, det har varit prat om att man ska klä upp sig men jag äger inga finkläder.
En fin låt får vara avslutningen för kvällen: http://www.youtube.com/watch?v=Tfex7UgsNI0&feature=related
Dagen har varit ovanligt lång idag och hela förgående natt har jag känt mig feberyr. Kan inte riktigt sova och jag har börjat få någon slags dödsångest. Jag är rädd att alla människor och varelser jag älskar ska dö ifrån mig. Jag är rädd att jag själv ska dö innan jag börjat leva. Det känns som om jag är sjuk och att hela min omgivning ska dö i hemska olyckor. Jag vet inte varför men dessa tankar är jättesvåra att släppa.
Inatt hoppas jag att jag kan få somna in med lite ro i kroppen. Jag har något att se fram emot imorgon och det är frukost med underbara människor som får mig må bra, en kort arbetsdag och en julkonsert på kvällen. Det sistnämnda är jag lite orolig för, det har varit prat om att man ska klä upp sig men jag äger inga finkläder.
En fin låt får vara avslutningen för kvällen: http://www.youtube.com/watch?v=Tfex7UgsNI0&feature=related
Kommentarer
Trackback
