Ensam svag, tvåsamhet panik?
Nu har man packat det mesta. Det var jobbigt och nu värker min kropp ännu mera. Det känns som den skriker efter ro och ibland skakar benen till och säger att nu går du inte ett steg till. Man skulle ha frågat någon om hjälp idag med. Men det kändes fel, man röjer sin egna skit. Men jag kände mig ensam och svag, speciellt när jag fick motvind på vägen dit och en av kartongerna flög iväg och man fick leta ett ställe där det var andra kartongerna var säkra innan man kunde springa efter den andra. Jag har oftast gillat att göra saker själv men att springa efter kartonger i regn och kraftig motvind är inte lätt att göra ensam.
Jag har funderat mycket över tvåsamhet de senaste dagarna. Om jag personligen kan se mig i ett kärleksförhållande under längre tid med någon. Det skulle kanske gå om det handar om rätt person. För några år sen var det omöjligt att se mig där. Jag förstod inte mycket bättre utan bara kände en panik när någon seriös kille ville vara nära mig. Nu förstår jag att det var andra saker, jag har aldrig te.x varit kär. Tyckte om dem men jag var aldrig kär utan jag bara spelade en massa charmiga grimaser. Jag var riktigt duktig.
Men jag kunde även smita ut på natten efter att jag hade fått nog, en kittlande panik som växte inom mig. En gång var det en kille som vaknade och verkligen bad mig att stanna, jag samlade mina grejor och spang och vägrade att vända mig om. Dock har jag den senaste tiden kommit fram till att jag vill stanna, jag vill inte att någon ska be mig gå. Det gör för ont. Och speciellt när man råkade bara vara någon famn som någon gått vilse till. Fast jag vet nu att jag har varit kär.
