Går det att uppfylla drömmar och mål?
Ibland borde man bara släppa taget.
När man talar om att springa, rastlösheten som finns hos alla, har vi någonsin bestämt ett ärligt mål i farten eller gör man det innan man börjar? Alltså där vi kan stanna och pusta ut. Pratar vi bara om det? Eller finns det en liten tanke bakom?
Ibland känns det som att man har det. Gjort upp en plan för sig själv med vackra slutsatser.Men när verkligheten knackar på finns den inte mer, eller den finns fortfarande fast den krockar och blir förlorad i en massa fakta. Det räknas i huvudet om det skulle kunna gå. Med alla dessa krav, dessa bestämmelser om hur allt ska vara, gör det ännnu svårare. Helt plötsligt har pengar en betydande roll och jag tänker på mina små fjutiga kronor och det hindrar mig. Dessa häckar och hinder, man kanske bara få ta i lite mer och försöka hoppa någonstans i framtiden. Det kan kanske uppfyllas när min egna revolution har krigat klart. Och när jag dödat alla dessa hjärnspöken till glödande stoft. Ibland känner jag mig förtjust i att skjuta sönder dessa demoner och ibland känner jag att jag inte har tillräcklig styrka för att motstå frestelsen att fortsätta gå i samma smutsiga skor. Man kanske egentligen bara ska hitta en fungerande soptipp? Okej...jag efterlyser en soptipp i mitt hjärnsystem och en i mitt blodomlopp så att det kan forsla bort all skit från hjärtat.
När man talar om att springa, rastlösheten som finns hos alla, har vi någonsin bestämt ett ärligt mål i farten eller gör man det innan man börjar? Alltså där vi kan stanna och pusta ut. Pratar vi bara om det? Eller finns det en liten tanke bakom?
Ibland känns det som att man har det. Gjort upp en plan för sig själv med vackra slutsatser.Men när verkligheten knackar på finns den inte mer, eller den finns fortfarande fast den krockar och blir förlorad i en massa fakta. Det räknas i huvudet om det skulle kunna gå. Med alla dessa krav, dessa bestämmelser om hur allt ska vara, gör det ännnu svårare. Helt plötsligt har pengar en betydande roll och jag tänker på mina små fjutiga kronor och det hindrar mig. Dessa häckar och hinder, man kanske bara få ta i lite mer och försöka hoppa någonstans i framtiden. Det kan kanske uppfyllas när min egna revolution har krigat klart. Och när jag dödat alla dessa hjärnspöken till glödande stoft. Ibland känner jag mig förtjust i att skjuta sönder dessa demoner och ibland känner jag att jag inte har tillräcklig styrka för att motstå frestelsen att fortsätta gå i samma smutsiga skor. Man kanske egentligen bara ska hitta en fungerande soptipp? Okej...jag efterlyser en soptipp i mitt hjärnsystem och en i mitt blodomlopp så att det kan forsla bort all skit från hjärtat.
Kommentarer
Postat av: Fridah
släppa taget är dock de svåraste :/
Postat av: Beccasin
Jo det kan det vara och att finna en väg ut från det hela.
Trackback
