Främmande fågel

När eld härjade,
när eld flammade in i mitt jus,
kunde man någonsin fly.
Jag ville inte bränna ner mitt egna hus.

I mitt hus fanns det föremål,
i dess bemärkelse genom bröd och stål.
I mitt hus fanns det hud som kunde svida,
i dess hundra stick som kunde få mig att lida.

Känslor i renande process,
genom ett resande projekt.
Kunde jag ha brutit upp i en annan tid,
genom att be om ett alldagligt liv.

Löften jag gav,
min röst jag inte kunde bära.
Vänskap jag band in i mitt hjärta,
landskap jag vann i min smärta.

Ansvar i tidens hettande glöd,
kvar var det svar i stridens berättandes död.
Huset brann upp,
i den eld jag skar mitt namn,
det var genom mitt bröst och min famn.

Huset brann upp i hittemansland,
elden blev mitt vittnes sista hand.