Främmande fågel

Det känns någolunda bra nu, även om det känns som man flyter ifrån allt. Att man har hamnat i något slags vakum, där minnen har samlats med nutid.

När jag satte mig framför dator idag på jobbet sköljdes ett gammalt minne över mig. Det var en kväll förra sommaren, innan semestern, det var en fredagskväll och jag hade bestämt träff med en person över en film i mitt gamla rum. Den känslan att ha henne där kom tillbaks, hur det pirrade i kroppen när hon kysste mig och höll om mig. Jag var nästan för nervös för att kunna tala och på något sätt var hela min kropp i uppror. Jag hade nog aldrig innan den kvällen känt en sån attraktion. När jag tänker tillbaks tar det tag i mig och ibland kan jag fortfarande känna samma känsla som då. Men nu är vi vänner och jag beundrar den här personen väldigt mycket. Jag kan ibland fortfarande inte begripa hur jag hamnade där med denna fantastiska varelse. Jag tror man ska vara glad att man känt så någon gång än ingen gång.

Nu börjar det skymma och jag skulle gärna vilja tillbringa min tid någon annanstans än här.

Det kommer förändringar, även om man vill att allt ska vara som förut finns det ingen klocka att stanna. Det gäller att gilla läget och inse att vi gör våra val. Jag kan inte vara någon annan än den jag är, jag kan inte ändra någon och jag måste förstå att jag behöver bli bättre på att ta hand om mig själv. Jag tänker inte ta emot mer skit. Människor får vara som dem vill men jag vill inte vara med om deras kyla ännu mer.

Detta blev enormt jobbigt Kan hon inte lämna mina vänner ifred och kan inte människor inse att detta fortfarande gör ont. Jag vill inte ha en press på mig att ta emot hennes ursäkt bara för att hon vill lätta sitt samvete. Detta kanske har börjat låta tjatigt men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, det sårar ännu mer när man inte får vara känslosam. Visst det skulle säkert vara enkelt och det bästa för folk att jag lät henne ringa mig, ta en fika och ta emot alla hennes ursäkter. Jag kan det inte, det tar för mycket emot! Nu är jag mest förbannad! Kanske är det så som en kär vän sa inatt att det inte tas på samma allvar när det handlar om att det hänt i homosexuell relation. Jag vill egentligen inte tro att människor ser så kortsiktigt. Men det kanske är det som allt detta handlar om. Och jag vill bara säga dra åt helevete!

Bitter, det känns som jag måste göra något väldigt snart åt denna situation. Det går inte längre, jag orkar inte längre. Ena stunden känns det som att det kan gå ett tag till men sen kommer måndagen och man känner sig ännu mer nedtryckt att behöva göra något man inte alls vill. Jag hade verkligen lust idag och bara gå fram till cheferna och säga att jag slutar, att jag sticker och vägrar komma tillbaks. Jag funderade också på att ta mina saker och bara gå. Men inget av det går att genomföra. Man är tyvärr beroende av att kunna betala hyra och mat. Man har ett ansvar att vara vuxen. Jag vill inte vara vuxen, jag vill fortfarande hoppa i vattenpölar och slippa tänka på räkningar. Jag vill ge mig ut i världen nu, bara packa min väska och ta fram mitt pass. Jag vill gå på en gata i Dublin, inte sitta i ett kontorslandskap och höra människor vara helt tomma. Jag vill sitta på en pub och dricka en öl och skriva ner mina tankar i ett block eller läsa en bra bok. Jag vill se något nytt.

Går det att finna en plats för allt eller måste man pyssla ihop allt, knyta upp alla knytar i sitt egna garn som man tagit med sig hemifrån eller kan man sätta sig vid en symaskin och sy ett lapptäcke utan att ens veta hur man ska få dit tråden? Jag bara mest pladdrar på och försöker för tillfället hitta någon mening tilll allt, behöver finna mig något nytt för att få bredare synsätt på min tillvaro. 

Jag är otroligt rädd just nu att förlora. Jag vill inte känna att jag är beroende, jag vill inte heller känna att jag knuffar bort någon. Igår var jag riktigt glad, jag var på ett flumhumör och kunde inte sluta fnittra. Men även då har jag detta pockande i mitt huvud som säger att jag inte duger. Det känns som det aldrig kommer sluta. Jag vill bara bli fri och vara tillfredsställd i det lilla som sker.

Jag var i alllafall ute och dansade igår och var på ett flörthumör, men vi hamnade nog på fel ställe och den enda som försökte komma nära mig var en kvinna på fyrtio och hade en flickvän eller någon som sprang efter henne. Denna kvinna försökte flera gånger dansa väldigt närgånget med mig och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men vi eller rättare sagt hon blev avbruten av en tjej som hon hade någon relation till men hon sökte upp mig på dansgolvet igen och igen...allt kändes allmänt förvirrat.  Efter ett tag hittade jag som tur var min väns famn.
Nu är klockan tok för mycket och jag borde krypa till sängs.  

Vissa saker kan man inte rå för. Vissa känslor har klätt sig i färger som man inte riktigt ville använda til sin makeup. Det finns inte mycket att göra åt. Det går inte att ändra. Det gäller bara att hitta genvägar för att få det fungera.
 

Bakom kuliserna

Undrar vad hon hade gjort om någon av hennes barn hade träffat någon som hon var då? Vad hade hennes samvete sagt, skulle hon vara nöjd med att det bara kom ett ord förlåt efteråt? Undrar om hon någon gång tänker tillbaks på vad som hände då, om hon förstår vad hennes ord kunde skada och hennes kroppspråks hot gjorde då? Det var egentligen då som någon rymde, lämnade en barndom som inte borde varit över. Men som sagt det var då, och frågan som alltid återkommer är varför någon kan vara så hård? Jag kommer ihåg allt väl, och jag kommer ihåg hur liten blev stor. Men det stora har alltid varit litet. Det var en hemlighet, nu är det mer ett påstående. Vad kan vara rätt och fel? Det kan vara en känsla som man aldrig kan hantera svart eller vitt. Det är som alltid denna förbannade gråskala. Denna balansgång och man vill inte vippa över kanten.

Porslin som skramlade, kristallen som visade sig vara falsk. Ett barnskrik, en väg ut. En jul i december.