Främmande fågel

Det kan inte bli bättre.

Jag brukar sitta vid min franska balkong, titta ner från kanten och förundras av höjden. Jag är inte lika rädd längre, men det sticker tag i mig ibland när jag tänker vad höjden kan göra mot mig, om jag skulle falla. Jag brukar sitta där och röka, beundras av människorna som är på väg någonstans eller har stannat upp för att öppna porten hem. Gillar att titta upp mot skyn och se att det finns en stor yta ovanför, att det finns ett rum där med massor av plats. Förutom fiskmåsarna är det bara ett tomrum som består av luft.  

Vet inte varför jag skriver det, men det är det jag brukar tänka på när jag sitter där på min balkong när jag tröttnat att tänka på allt elände och alla taplatstankar. Jag brukar fundera på hur det skulle kännas att falla ner mot asfalten, skulle himlen då vara detsamma? Skulle fiskmåsarna vara kvar? Jag tänker inte falla på denna asfalt så ingen tror att jag har självmordstankar. Det är bara det att jag förundras över ordet att falla och dess innebörd. Hur rädd man är att falla, hur rädd människan är att falla. Mänskligheten faller ofta, i krig, i kärlek och i vardagens små ting. Vi är rädda för att falla, ramla, skrapa upp sår och värst av allt dö. Vi är rädda för att falla för någon, bli kär och främst av allt i kärlekens tecken är vi rädda att falla för någon som är räddare än du och kan inte besvara dina känslor. Att inte hon ser dig eller någon annan. Jag är helt enkelt rädd för att falla men när det gäller att klättra sig upp igen är det svårt att finna rätt ord för det. Vi får ta det någon annan gång.