Hjärtslag
De senaste dagarna har gått på hög hastighet. Jag har varit enormt stressad inombords och inte riktigt vetat vart jag borde ta vägen. Det har varit en berg och dalbana på hög fart. Det har gått uppåt med nya leenden att betrakta och varma strömmar som hugger tag i mig då och då. Det har gått neråt, med en kapplöpning mot klockan och insnöade människor.
I morse trodde jag ett tag att jag skulle svimma av alla fel. Jag kom upp i tid till min hälsoundersökning men dessa bussar kan verkligen slå fel. Först tog jag fel buss och fick hoppa av på vägen när jag märkte att den gick fel håll och fick spinga till en annan hållplats, sen visade sig nästa ha en massa byten med chafförer och klockan tickade på. Efter att jag närmat mig mitt område där det borde finnas en hållplats märkte jag att stoppknappen inte funkade först det var försent. En hållplats efter hamnade jag i ett industriområde och fick spinga med rälsen tillbaks. Och när jag äntligen hamnat i rätt område visade sig att det var en labyrint mellan höghusen. Men jag hittade till slut efter 25 min försent rätt adress och som tur var jag fortfarande välkommen. Pust.
Undersökningen visade att min syn var sämre än jag trodde. Fick en liten chock att tavlan jag sett många gånger innan var nu mest bara en massa svart krumiduller. Jag börjar bli gammal och hörseln visade också ha sin svagheter. Allt annat visade sig dock vara perfekt.
Jag borde börja packa och göra iordning för mitt nya bo men det finns en dag imorgon. Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt! Är inte van vid halv åtta på morgonen att jaga bussar!
Jag vet inte heller vad det finns för regler att höra av sig efter en liten oskyldig träff. Men jag väntar en dag till. Jag vet inte vad detta kommer leda till men det känns konstigt nog förvånatsvärt bra.
