Vad du än skulle göra, våga inte ifrågasätta mig ikväll!!
Vilka val väljer dem när de blundar för att slippa se sanningen när de vet att valet skulle tvinga dem att välja? Gör de redan ett val då eller skjuter de upp deras val?
Världen utanför mitt fönster känns otroligt kall och efter att ha sett nyheterna känns världen ännu kallare, det känns som ett rysligt stort isflak som ingen kan värma upp. Tänker på grisarna, tänker på människorna och tänker på att pengar som räknas i större vikt än lik. Tänker på övervåld från myndigheterna sida och ingen har någon ursäkt och allt försvinner bort i en rättslig process där allt famlas in i en dimma där den lilla människan eller djuret som dog sällan får rätt. Jag vet inte riktigt vart jag ska rikta mina tårar och ilska på. Ibland känns allt hopplöst. Är dock glad över alla modiga aktivister som finns där ute. De får mig att känna ett litet hopp att det finns människor som vill förändra.
Jag har blivit enormt irriterad på att folk hela tiden ska ifrågasätta mig. Om min musiksmak, att jag är feminist, att jag tränar självförsvar, om min sexuella läggning etc. Jag känner inte för att alltid förklara mig och i det mesta fallen handlar det om att jag måste försvara mig. Det är skillnad på de orden, en väldigt stor sådan. Jag orkar inte ens gå djupare på det. Tröttsamt. Men jag måste säga att jag gillar vilken musik jag vill och vad handlar deras genimusik om egenligen, det är bara män (utan någon enstaka sångerska) och det är just därför jag är feminist. Och varför jag gillar "flatmusik" beror på att det är lättare för mig att känna harmoni än när någon mansröst growlar i bakgrunden. Och varför jag tränar självförsvar handlar om att jag måste börja sätta mina gränser eftersom folk fortsätter kliva över dem om och om igen.
Kan det handla om att hoppet redan försvunnet? Att de vet att världen handlar om att ätas eller ätas och att det är den linjen de går på?
Världen utanför mitt fönster känns otroligt kall och efter att ha sett nyheterna känns världen ännu kallare, det känns som ett rysligt stort isflak som ingen kan värma upp. Tänker på grisarna, tänker på människorna och tänker på att pengar som räknas i större vikt än lik. Tänker på övervåld från myndigheterna sida och ingen har någon ursäkt och allt försvinner bort i en rättslig process där allt famlas in i en dimma där den lilla människan eller djuret som dog sällan får rätt. Jag vet inte riktigt vart jag ska rikta mina tårar och ilska på. Ibland känns allt hopplöst. Är dock glad över alla modiga aktivister som finns där ute. De får mig att känna ett litet hopp att det finns människor som vill förändra.
Jag har blivit enormt irriterad på att folk hela tiden ska ifrågasätta mig. Om min musiksmak, att jag är feminist, att jag tränar självförsvar, om min sexuella läggning etc. Jag känner inte för att alltid förklara mig och i det mesta fallen handlar det om att jag måste försvara mig. Det är skillnad på de orden, en väldigt stor sådan. Jag orkar inte ens gå djupare på det. Tröttsamt. Men jag måste säga att jag gillar vilken musik jag vill och vad handlar deras genimusik om egenligen, det är bara män (utan någon enstaka sångerska) och det är just därför jag är feminist. Och varför jag gillar "flatmusik" beror på att det är lättare för mig att känna harmoni än när någon mansröst growlar i bakgrunden. Och varför jag tränar självförsvar handlar om att jag måste börja sätta mina gränser eftersom folk fortsätter kliva över dem om och om igen.
Kan det handla om att hoppet redan försvunnet? Att de vet att världen handlar om att ätas eller ätas och att det är den linjen de går på?
Kommentarer
Trackback
