Mina taggar
Det är jag som lade upp fällan för mig själv och nu är det svårt att gömma sig under täcket men ändå ligger jag där och vill liksom inte vakna upp. Min kropp har tryckt sig ner med flyktkänslan som en trygghet i madrassen och när jag vill upp dämpar jag min verklighet med en fantasi som säger att allt kommer ordna sig. Min hjärna behandlar flykten med ömhet liksom hat. Det är en kluven tanke att aldrig någonsin finna frid i sin lathet, i sitt svek och i sin kärlek.
Jag river upp ännu mera sår och jag undrar om jag alltid kommer befinna mig här i en luftbubbla, i en natt som aldrig blir dag, i en kåtfylldhet som sedan fylls med äckel. Det är alltid en tveksamhets tid där jag blundar hårt för att aldrig riktigt vakna och jag kan inte ens forma ordet förlåt i min mun.
Jag river upp ännu mera sår och jag undrar om jag alltid kommer befinna mig här i en luftbubbla, i en natt som aldrig blir dag, i en kåtfylldhet som sedan fylls med äckel. Det är alltid en tveksamhets tid där jag blundar hårt för att aldrig riktigt vakna och jag kan inte ens forma ordet förlåt i min mun.
Kommentarer
Trackback
