Tidens dilemma
Det har varit en dag idag, en dag att minnas, en dag som kan få en att vilja försvinna, en dag som kan få mig att börja leva. Att saker och ting kan försvinna eller byggas starkare. Tiden, den finns men ändå kan den försvinna, den kan bli suddig eller vid en beröring från yttre världen bli tårar. Tårar av det som en gång varit och aldrig någonsin komma tillbaka. En låt och sedan ett titt på datum och jag minns mer än vad jag gkorde när han dog. Döden, den där döden som jag alltid varit rädd för. Den som gjorde att jag låste in mig i en box om kvällarna för att tro att han skulle försvinna. Jag var då aldrig rädd för att dö då, jag ville stanna givetvis men det berodde på mitt ansvar gentemot honom. När jag pratar om honom ibland känns det som att ingen förstår och då vill jag mer än någonsin tillbaks då det bara var han och jag, vi i den stora skogen och de stora fälten. Där växte en stor del av mig upp. Allt förändras med tiden, jag blev stor, jag ville ge mig av och efter den dagen då jag gav mig av kunde jag aldrig återvända. För tiden tar ut sin rätt att även låta de betydelsefulla bitarna i livet att dö ut. Och just idag önskade jag att det kunde finnas bara för en liten stund ett sätt att komma tillbaka, att få känna den friheten och tryggheten och mest av allt känna att han var där, hans frustande och glädjeskutt som fick mig känna mig mindre ensam. Grattis på dig vännen.
Kommentarer
Postat av: emilia
Kärlek!
Postat av: emilia
kärlek!!
Postat av: emilia
KÄRLEKK!!
Postat av: Beccasin
En massa kärlek till dig med Emilia. Saknar att ha dig här, längtar efter att få ta del av din glädje och visdom igen.
Trackback
