det som var då och här är jag nu
Inser att tiden har redan varit
liten och feg
aldrig någonsin talade jag om för dig
hur jag led
hur jag grät
hur arg på situationen jag blev
Sover bort min klocka
vill inte
vill inte vara där.
Ingen sa att det kunde vara enkelt
alla sa att det skulle gå över med tiden
här är jag i tiden
det slår fortfarande,
hjärtat mitt
Dödförklarad
Grävde en grav för hans stolthets begravning. Det smuts han åstadskommit försöker jag samla under helig jord. Amen. Nu är han endast kvar som ett spöke som hemsöker mig ibland, spöket försöker utsätta mig med tårar och förvirring. Det är svårt då att se hans död som nödvändig och varför tystnaden lämnar såna stora fotspår bakåt. Försöker inse att ingen kan promenera bakåt utan känna samma smärta igen. Denna dubbelbestraffning och all skuld som jag bär borde han bära men jag kan inte få en blind man till att utveckla ögon som kan se och gråta. Jag kan inte men jag kan låta mina egna ögon få tid att torka och se inåt och laga det som brustit. Det handlar inte alltid om att ha rätt utan ibland handlar det om att överleva och få sin luft som man ska andas bli lättare. Det huset var aldrig något hem med honom där.
