Dödförklarad
Grävde en grav för hans stolthets begravning. Det smuts han åstadskommit försöker jag samla under helig jord. Amen. Nu är han endast kvar som ett spöke som hemsöker mig ibland, spöket försöker utsätta mig med tårar och förvirring. Det är svårt då att se hans död som nödvändig och varför tystnaden lämnar såna stora fotspår bakåt. Försöker inse att ingen kan promenera bakåt utan känna samma smärta igen. Denna dubbelbestraffning och all skuld som jag bär borde han bära men jag kan inte få en blind man till att utveckla ögon som kan se och gråta. Jag kan inte men jag kan låta mina egna ögon få tid att torka och se inåt och laga det som brustit. Det handlar inte alltid om att ha rätt utan ibland handlar det om att överleva och få sin luft som man ska andas bli lättare. Det huset var aldrig något hem med honom där.
Kommentarer
Trackback
