Utkast: Maj 14, 2010
Jag var arg, på dem som inte ville lyssna och att dem tog sin plats som om den vore självklarhet. Där vissa normer står alltid innanför och de nya för mig självklara inte ens fick komma in. Människor vill höras och jag inser att min röst är tyst och får inte komma in för rädslan min, jag vill inte vara som dem.
Utkast May 20, 2010
Vart ska man gå, finns det där som aldrig någonsin verkar helt, en jakt på något självklart för vissa medan andra leker sitt liv i ensamhet. Jag är den sistnämnda. Försöker få allt att stämma på brist av annat, rastlösheten står alltid och knackar på mitt hjärta. Finns det någon för oss rastlösa som längtar efter något som vi en gång mist, förlorat, gått förbi. Kommer vi alltid att förbli ensamma? Kan det finnas någon för oss som fått sitt hjärta brustet? Är meningen att just jag måste vara förlorad. Det känns starkare än någonsin och om jag var i denna lägenhet ensam skulle jag vilja skrika rakt ut. Patetiskt kanske man borde tycka. Jag tycker det. Men hela dagen idag har alldeles för många varit på mig och kommit med vad de tycker borde vara självklart. Men för mig är det långt ifrån självklart, mer något snorigt och allför oåtkomligt. Skulle vara otroligt skönt att få höra vad jag gör för fel och så folk skulle kunna sluta tjata.
Utkast May 20, 2010
Vart ska man gå, finns det där som aldrig någonsin verkar helt, en jakt på något självklart för vissa medan andra leker sitt liv i ensamhet. Jag är den sistnämnda. Försöker få allt att stämma på brist av annat, rastlösheten står alltid och knackar på mitt hjärta. Finns det någon för oss rastlösa som längtar efter något som vi en gång mist, förlorat, gått förbi. Kommer vi alltid att förbli ensamma? Kan det finnas någon för oss som fått sitt hjärta brustet? Är meningen att just jag måste vara förlorad. Det känns starkare än någonsin och om jag var i denna lägenhet ensam skulle jag vilja skrika rakt ut. Patetiskt kanske man borde tycka. Jag tycker det. Men hela dagen idag har alldeles för många varit på mig och kommit med vad de tycker borde vara självklart. Men för mig är det långt ifrån självklart, mer något snorigt och allför oåtkomligt. Skulle vara otroligt skönt att få höra vad jag gör för fel och så folk skulle kunna sluta tjata.
Utkast: Maj 5, 2010
Det började som en liten hysterisk längtan, att inte passa in i rollen av hur det måste vara. Jag ville göra allt opassande och flyga utanför denna mall som sög in mig. Kände då för ett ohälsosamt levende. Men allt har konsenkvenser, du fick aldrig lära känna mig. Nu sitter dagen i ljusets prakthet och jag inser att den tiden kommer aldrig tillbaka igen. Man tröttnar och man skriker. Man går tillbaka till mitt barns saga och inser att klockans belastning ger mitt hjärta rynkor. Om du skulle vara därute, skulle du kunna höra mig idag, se mig imorgon och ta min hand när allt blåser kallt. Fantasier som dårenskap är inte någon fantasi. Vissa drömmar måste tas på, det måste bli verklighet för att kunna bilda ett hopp. Det var gruvor som jag kan gräva utan varken vatten och en facklig process, det är som att köra utan bilbälte och jag skulle aldrig strunta i det om det fanns bredvid mig. Det är rosa skimmer över min säng, och jag söker något som kan smeka min kropp och få mitt skärvor att bli en vackrare spegelbild. Det är så mycket jag vill. Men ändå sitter jag där tyst, inte yttrar ett ord om vad jag känner. Det är inte accepterande. Jag ska vara någon av er när jag inte passar in och när jag passar in då är jag inte välkommen. Jag var faktiskt där utanför och lyssnade.
