Främmande fågel

Det började som en liten hysterisk längtan, att inte passa in i rollen av hur det måste vara. Jag ville göra allt opassande och flyga utanför denna mall som sög in mig. Kände då för ett ohälsosamt levende. Men allt har konsenkvenser, du fick aldrig lära känna mig. Nu sitter dagen i ljusets prakthet och jag inser att den tiden kommer aldrig tillbaka igen. Man tröttnar och man skriker. Man går tillbaka till mitt barns saga och inser att klockans belastning ger mitt hjärta rynkor. Om du skulle vara därute, skulle du kunna höra mig idag, se mig imorgon och ta min hand när allt blåser kallt. Fantasier som dårenskap är inte någon fantasi. Vissa drömmar måste tas på, det måste bli verklighet för att kunna bilda ett hopp. Det var gruvor som jag kan gräva utan varken vatten och en facklig process, det är som att köra utan bilbälte och jag skulle aldrig strunta i det om det fanns bredvid mig. Det är rosa skimmer över min säng, och jag söker något som kan smeka min kropp och få mitt skärvor att bli en vackrare spegelbild. Det är så mycket jag vill. Men ändå sitter jag där tyst, inte yttrar ett ord om vad jag känner. Det är inte accepterande. Jag ska vara någon av er när jag inte passar in och när jag passar in då är jag inte välkommen. Jag var faktiskt där utanför och lyssnade.