Ryggsäcken
Hösten är här. Den har svept innanför mina väggar. Den kom med kylan, försänding och framför allt sorg. I sjukdom där sedan folk dog ligger det fortfarande en skam som berör mig. Det kunde vara jag. Det är jag men i en yngre form. Men jag har ingen sjukdom (ingen medveten) men kanske jag är sjuk då det finns hemlighet jag har. Den är svår att bära men då ingen skulle förstå ligger den här inom mig och skruvar sig i desperata former. Vi lever alla i någon sort skam och även om folk förkastar det mesta som en svaghet ligger alla någon gång i den kalla höstnatten och vrider sina tankar i desperata försök till att somna för att sedan vakna upp på nytt. Vi gör våra val, vi förändrar våra val även när vi inte tar ställning.
Kärlek är det andra som berörde mig igen, den kom i en sommarvind och dog direkt när allt frös till is i det kalla som två personer byggde upp för år sedan och då jag inte tänker stå här ensam och bygga vidare på lögnen lämnar jag all hat och kärlek till henne. Jag kanske är bitter men jag känner mig mer likgiltig. Det gör sig inte lönt längre att försöka förstå. Inte heller att vara drömmande till en föändring. Jag ställer mig på en ny sida och lämnar det gamla bakom mig utan att försöka hoppas på en bättring på denna front. Jag låter det vara och ska ägna min tid åt tiden som måste få tas igen. Det finns inget nu. Skönt.
Jag vet inte vart jag är på väg. Nytt jobb och fortfarande även om jag är kvar ser jag allt med likgiltighet i spegeln. Saker dog liksom människor. Jag klär mig fint i svart. Det är en trygghet att låta dagarna gå nu som om jag inte vore besluten att knyta upp säcken. För sanningen är att hela min extistens vet att den alltid funnits där och även om önskan att förändras gör mig sömnlös om natten kommer jag gå upp på morgonen som om att allt handlar om att inte bryta ihop.
Kärlek är det andra som berörde mig igen, den kom i en sommarvind och dog direkt när allt frös till is i det kalla som två personer byggde upp för år sedan och då jag inte tänker stå här ensam och bygga vidare på lögnen lämnar jag all hat och kärlek till henne. Jag kanske är bitter men jag känner mig mer likgiltig. Det gör sig inte lönt längre att försöka förstå. Inte heller att vara drömmande till en föändring. Jag ställer mig på en ny sida och lämnar det gamla bakom mig utan att försöka hoppas på en bättring på denna front. Jag låter det vara och ska ägna min tid åt tiden som måste få tas igen. Det finns inget nu. Skönt.
Jag vet inte vart jag är på väg. Nytt jobb och fortfarande även om jag är kvar ser jag allt med likgiltighet i spegeln. Saker dog liksom människor. Jag klär mig fint i svart. Det är en trygghet att låta dagarna gå nu som om jag inte vore besluten att knyta upp säcken. För sanningen är att hela min extistens vet att den alltid funnits där och även om önskan att förändras gör mig sömnlös om natten kommer jag gå upp på morgonen som om att allt handlar om att inte bryta ihop.
Kommentarer
Trackback
