Utkast
Länge sedan jag skrev här, tiden sprang sin väg. Dagar som tycks försvunnit till annat. Mycket har förändrats medan andra saker ser likadana ut. Ett spår tycks gå i cirklar och en olycka kan liksom aldrig ta en form i tur. Det finns inget sådant spel i mitt liv. Allt är öppet men ändå desto mera oförändligt. Öppet kan vara lika med en osynlig stängd dörr som ser alltid har en öppen synd att berätta om.
Kärlek som föll ner i en box som jag förslöt i mitt hjärta och där finns det något nu som knackar sönder mina tankar om självständighet. Det borde vara enklare att gå vidare och slute bete sig som en svärmande tonåring. Kan man någonsin växa upp? Ta det självklara utan att förvränga en spegelbild. När is smälter vet man att det kommer bli blött och om det är i närheten av ett eluttag borde man veta att det blir en elektrisk stöt men ändå drunknar jag nu i en helvetes grad av förnekelse. Utmana mig, underhåll mig och skräm skiten ut mig. Det borde vara säkrare.
Kärlek som föll ner i en box som jag förslöt i mitt hjärta och där finns det något nu som knackar sönder mina tankar om självständighet. Det borde vara enklare att gå vidare och slute bete sig som en svärmande tonåring. Kan man någonsin växa upp? Ta det självklara utan att förvränga en spegelbild. När is smälter vet man att det kommer bli blött och om det är i närheten av ett eluttag borde man veta att det blir en elektrisk stöt men ändå drunknar jag nu i en helvetes grad av förnekelse. Utmana mig, underhåll mig och skräm skiten ut mig. Det borde vara säkrare.
Kommentarer
Trackback
