på tungan
Hierarkier som försöker sätta mig på plats. Blickar som markerar att man ska formas. Frågor som vill att man ska lägga sig. Glad över min stolthet att säga ja, jag tycker du ska kunna städa din egna toalett och att det inte är mitt eller mina kollegor jobb. Tystnad och sedan rädslan som sprider sig. Ingen vågar säga vad de tycker längre och jag sitter där och lovar mig själv att aldrig sluta tro på att vi någon gång ska ha makt att stå upp för våra rättigheter. Kanske inte idag, jag orkar det inte men imorgon då ska jag försöka finna ny kraft. Avslutar nu kvällen med whiskey på tungan.
Dejtande är skrämmande
Det där med att tala, är det som att skriva, en sanning, en kunskap som berör våra punkter till val? Min röst som talade utan att tänka. Mitt väsen i ett centrum av betraktelse utav andra ögon. Hur jag nu befinner mig i ett stadium där jag vill bli omtyckt, där man ska se att jag är bra. När hon tar sitt väsen till flykt hem snabbare än jag hunnit avsluta min mening, då förstår jag. Inte tillräcklig. Jag är enbart ett ogrammatisk svammel.
Det är hemskt att dejta. Liten blev jag igen, nervösiteten lade sig och nu en lättare huvudvärk.
Men allt för något positivt med sig. Mitt skrivande det kanske skulle kunna ta fart igen. Alllt jag vill få ut, det borde börja nu. Jag har lagt det på hyllan för länge. Det gäller nu att börja finna alla ord igen, få ihop dem och bli bra på pussel igen.
Jag tror jag håller på att bli sjuk. Huvudvärken kanske inte beror på nervösitet och snuvan som kommer och går är nog inte pollen. Allt svamlande brukar bero på att jag har feber. Men jag låtsas för jag vill orka. Det där med krafter och en humör. Var glad och pigg. Det känns som en bön för att inte stanna. För om jag stannade vem skulle kunna ta över mig då? Ibland skulle jag vilja stänga av mig med en knapp, för att sedan starta igen, den där tiden som går där jag funderar men inte kommer fram till något vettigt. Just nu skulle jag vilja skylla på pms men då det var förra veckan går det ju inte. Jag kommer nog aldrig bli van vid detta. Att vara i något mellanlandskap där gårdagens luft är det som tränger in i mina lungor. Den där gamla kärleken som spökar. Alla de där valen man skulle gjort eller fullföljt som river mig vid samtal av alla de som vill mig väl men som aldrig någonsin riktigt kan förstå. Och det är jag som valt det. Mina val.
Om jag nu ska avsluta med något lite komiskt eller jag vet inte riktigt om man kan beskriva det som det men för mig är det nog så. En person som jag gick i högstadiet med har i dagarna hört av sig, han har visserligen gjort försök till kontakt innan men jag har aldrig haft tiden att svara. Han skrev nu på facebook och berättade att han har varit kär i mig under hela högstadiet och vill nu träffas. Känns lite som en amerikansk tonårsfilm. 14 år senare hör han av sig till tjejen och berättar att hon var hans stora kärlek. Lite skrämmande faktiskt när man tänker efter. Men någon därute tänker på mig ibland, dock hoppas jag inte att jag är hans runkfantasier. Vill inte vara någons runkfantasi, men det kan jag nog inte göra mycket åt.
Det är hemskt att dejta. Liten blev jag igen, nervösiteten lade sig och nu en lättare huvudvärk.
Men allt för något positivt med sig. Mitt skrivande det kanske skulle kunna ta fart igen. Alllt jag vill få ut, det borde börja nu. Jag har lagt det på hyllan för länge. Det gäller nu att börja finna alla ord igen, få ihop dem och bli bra på pussel igen.
Jag tror jag håller på att bli sjuk. Huvudvärken kanske inte beror på nervösitet och snuvan som kommer och går är nog inte pollen. Allt svamlande brukar bero på att jag har feber. Men jag låtsas för jag vill orka. Det där med krafter och en humör. Var glad och pigg. Det känns som en bön för att inte stanna. För om jag stannade vem skulle kunna ta över mig då? Ibland skulle jag vilja stänga av mig med en knapp, för att sedan starta igen, den där tiden som går där jag funderar men inte kommer fram till något vettigt. Just nu skulle jag vilja skylla på pms men då det var förra veckan går det ju inte. Jag kommer nog aldrig bli van vid detta. Att vara i något mellanlandskap där gårdagens luft är det som tränger in i mina lungor. Den där gamla kärleken som spökar. Alla de där valen man skulle gjort eller fullföljt som river mig vid samtal av alla de som vill mig väl men som aldrig någonsin riktigt kan förstå. Och det är jag som valt det. Mina val.
Om jag nu ska avsluta med något lite komiskt eller jag vet inte riktigt om man kan beskriva det som det men för mig är det nog så. En person som jag gick i högstadiet med har i dagarna hört av sig, han har visserligen gjort försök till kontakt innan men jag har aldrig haft tiden att svara. Han skrev nu på facebook och berättade att han har varit kär i mig under hela högstadiet och vill nu träffas. Känns lite som en amerikansk tonårsfilm. 14 år senare hör han av sig till tjejen och berättar att hon var hans stora kärlek. Lite skrämmande faktiskt när man tänker efter. Men någon därute tänker på mig ibland, dock hoppas jag inte att jag är hans runkfantasier. Vill inte vara någons runkfantasi, men det kan jag nog inte göra mycket åt.
