Tidens dilemma

Det har varit en dag idag, en dag att minnas, en dag som kan få en att vilja försvinna, en dag som kan få mig att börja leva. Att saker och ting kan försvinna eller byggas starkare. Tiden, den finns men ändå kan den försvinna, den kan bli suddig eller vid en beröring från yttre världen bli tårar. Tårar av det som en gång varit och aldrig någonsin komma tillbaka. En låt och sedan ett titt på datum och jag minns mer än vad jag gkorde när han dog. Döden, den där döden som jag alltid varit rädd för. Den som gjorde att jag låste in mig i en box om kvällarna för att tro att han skulle försvinna. Jag var då aldrig rädd för att dö då, jag ville stanna givetvis men det berodde på mitt ansvar gentemot honom. När jag pratar om honom ibland känns det som att ingen förstår och då vill jag mer än någonsin tillbaks då det bara var han och jag, vi i den stora skogen och de stora fälten. Där växte en stor del av mig upp. Allt förändras med tiden, jag blev stor, jag ville ge mig av och efter den dagen då jag gav mig av kunde jag aldrig återvända. För tiden tar ut sin rätt att även låta de betydelsefulla bitarna i livet att dö ut. Och just idag önskade jag att det kunde finnas bara för en liten stund ett sätt att komma tillbaka, att få känna den friheten och tryggheten och mest av allt känna att han var där, hans frustande och glädjeskutt som fick mig känna mig mindre ensam. Grattis på dig vännen.

vaxpropp

Ibland får man en känsla av att man ska kunna släppa det om det bara slutade banka. Det gjorde det för ett andetag till att sedan förvandlas till någon hel orkester som trummar i mitt hjärta. Jag kan inte få det att sluta. Det trummar så hårt att jag håller på att bli döv och ingen revaxör kan dämpa trycket. Hon har blivit en vaxpropp i mitt öra.

Jag fick en beundrare idag, en pizzabagare gjorde en pizza av ett hjärta till mig. Det var visserligen gulligt men efter att min vän översatte all italienska till mer svenska ord tyckte jag det lät riktigt sliskigt. Jag blev till och med erbjuden jobb, men nej tack. Inga sliskiga karlar för min del.


Jag har även varit hos läkaren idag för min allergi. Han tittade nogrannt på min mage och sedan tittar han mig i ögonen och frågar allvarligt om jag är gravid. Hade lust att outta mig själv och säga, jag är typ flata och jag har mens....men satt där fnittrande och harklade ut mig nej nej nej...


life is a b movie it's stupid and it's strange

....but sometimes there's some poetry.

Det är en luft som knappast går att ta till vara på. Det är dags att andas långsammare och se det på avstånd. Låta ett förnuft tala och göra de rätta sakerna. Även om det kommer vara svårt finns det ingen annan utväg. Det är mitt hjärta som står på spel och att släppa kontrollen skulle bara sluta med drama.

Dystert väder det är ute. Det tar sig innanför väggarna och jag ryser. Det rymmer något krypande oro, det bryter upp känslor och när allt brister i mitt hjärnsystem är det bara en instinkt som talar. Det skriker
- Andas, det är inte en dialog där ute, det är inte en spegelbild utan det är detsamma som det alltid varit, något som du inte kan ta del av. Andas, för det kommer ge dig sorg och det är lika bra att du gömmer dig. Lek inte kurrigömma utan hitta en plats där du är osynlig.

these are not my laws, there are not my rules

Jag känner mig som en fånge, ingen ro att andas eller på något sätt få plats. Flyttkartonger och en massa plastpåsar är det som finns omkring mig, mina saker har förvandlats till en soptipp.

Jag måste vänta. Min ekonomi är inget vidare och helt plötsligt blev man beroende av andras hjälpsamhet. Det är bara det att hjälpsamheten har väntetid och jag även om jag står på mina knän och ber om ett mirakel finns det bara luddiga svar till det som först var en självklarhet. Man ska vara självständig men vad gör man åt saker som kom för snabbt, när man inte är synsk och fått ihop ett ordentligt sparkapital, när saker och ting avlöser varandra och det känns som man försöker springa ifatt ett tåg som redan börjat röra på sig.

Det är deprimerande att sitta i denna beroendeställning. Jag är arg på att bli kontrollerad och analyserad, men jag är lättsam att jag ska snart slippa denna skit. Snart, snart, ska jag ta mig härifrån.

Vinterkyla

Det kom tillbaks nu, en stund där jag vill skriva ner tankar och funderingar i denna blogg igen. Efter en stund tjat och efter en längtan att få skriva en massa nonsens eller vad man nu kan kalla det.

Dagarna har varit upp och ner den senaste tiden, jag längat efter värmen i luften och att tiden ska gå fortare. Jag vill att det ska bli vår, jag vill ha sommarregn och jag vill att värmen ska läka allt kalla. Jag sitter här och ångrar allt gott jag har sagt om vinterrusk och kalla vindar.

Ett litet adjö

Det var länge sedan jag skrev här. Det har inte funnits utrymme i mitt liv. Jag har jobbat en hel del med ett nytt jobb och ägnat tiden med nära och kära. Det är kanske dags att avrunda, sluta här, att efter denna punkt avsluta. Men jag tycker inte om att avsluta saker, jag tycker inte om farväl. Vissa farväl måste man alltid ta men detta kan få finnas kvar och om jag någon gång känner att jag vill skriva på denna blogg igen så kan jag göra det. När ord och tankar känns lite lättare att dela med sig, men just nu delar jag dem hellre för mig själv och människor i min närhet.

hållplats på rätt buss

Borde radera bort en hel del här. Det är mycket här som inte känns som mina ord. Men jag låter det vara kvar ett tag till, som en smärta som bara gör ont när man nuddar det ömtåliga. På tal om ömtålig finns det mycket som förändras men ett snedsteg kan göra att allt går i spillror. Jag har gett någon en ny chans. Men jag har förändrats och sanningen är den att jag tröttnat på att alltid vara den där- tystnad.

Alla känner på detta sätt någon gång

Har funderat på hur det skulle bli om jag hörde av mig och sa att jag saknade dig som vän. Skulle du bry dig, skulle du vilja träffa mig? Nu har det gått några månader och jag känner mig klar med tänkandet och gråtandet. Jag känner att mycket har lagt sig och jag funderar på hur du känner för mig som vän. När jag såg dig senast var den speciella känslan bortblåst, det enda som kändes var att jag saknar att prata med dig, ha dig i min närhet. Jag var för arg förut, jag hade för mycket blandade känslor som gjorde allt för att jaga bort dig från mitt tankesystem och som ett flyktdjur som jag är vågade jag inte möta det som gjorde ont. Men nu har det som jagade mig visat sig vara något som gick över.

en trasig spegel

Vet inte om det var en illusion eller en kemisk reaktion,
det är nog inget man borde gräva i mera nu.
Det fanns en vacker yta,
det var en krossad spegel som vaknade efter flera års olycka,
och för en natt fick den skärvor att verka hela.
Det kvittar om det var vatten eller vin som dracks,
smaken var annorlunda,
men känslan var ju densamma.
Du är den präktiga,
trummar in min längtan i din egen förlust.
Jag är den som föll hårdast,
det är mitt hjärtslag som får dig att verka arg.

Farligt!

Valios laktosfria salladsost ÄR knark!

Jag skulle inte ljuga för dig

Sjukdom. Tankeverksamhet. Och jag känner att jag börjar vakna. Men mer än det är en hemlighet.

B.M.F.A

Jag har fyra dagar kvar som en anställd robot sen är jag fri. Det känns väldigt konstigt och jag vet inte om jag kommer vara speciellt fri med alla dessa saker som kommer oroa mig när man inte har en fast inkomst. Jag har lite ströjobbmen men behöver mycket mer. Fast jag kommer få tillbaka en del av min värdighet och jag kommer slippa stirra in i en skärm som är låst till ett fängelse i mitt huvud. Jag gör detta för min lycka.

Jag kanske (äntligen) snart sticker till Dublin om jag får bestämma. Det blir ev nästnästa helg. Ett sådant äventyr behövs. Försöker bara få allt gratis nu så man är lite beroende av någon annans tidsschema. Men jag hoppas innerligt. 

Jag kände när jag började skriva att jag hade en massa saker som jag ville skriva men har hittat en låt för detta...

http://www.youtube.com/watch?v=B2pRxnhitsE&feature=related


 


Förstod du aldrig

Nu börjar jag bli arg. Jag börjar bli rent sagt förbannad. Det är en ångest att inte veta att man inte räcker till, det är en sorg att veta att man inte var värd mer. Men vad måste man göra för att få en ursäkt? Ska jag behöva göra någonting alls...

På ett sätt vill jag berätta till dig hur mycket du har betytt för mig, på ett annat sätt vill jag skrika hur illa du har behandlat mig.  

Systerskap, lojalitet och vänskap, det kvittar vad du tror på, för mig är du varken en syster, någon jag vill lita på och vill ha som vän.

Gråter du aldrig? Känner du dig aldrig ensam? Vill du inte behandla alla andra som du själv vill bli behandlad?

Respekt är kärlek. Respekt är vänskap.

Det finns inga änglar

Det var ett tag sen jag skrev här. Nu har jag flyttat, sagt upp mig på jobbet och sagt upp mig att vara någons bitch. Jag undrar dock gång på gång om jag inte sparkat mig själv allt för hårt. Att allt kom på en och samma gång kanske kommer göra att man till slut ligger i fosterställning och inte vet hur man ska komma upp. Det känns som att mitt förtroende till mig själv vacklar fram och tillbaka, kan jag verkligen få en förändring som är positiv? Eller kommer det slå mig hårt tillbaka? 

Det finns inga änglar, det finns inga mirakel men någon gång borde jag kunna få det att gå ihop.


Snöoväder

Snö, kallt och alla pratar om väder. Vad mer kan man säga. Fjärde sängen sen jag åkte och nu nyser jag av dynkuddar. Var i gamla stallet igår, vissa saker förändras inte. Detvar gubbarna i hytten som tagit för mycket av spriten. Tjejerna i stallet som jag tror blev glada av att se mig. Vissa av hästarna har bytt ägare, men doften och sammanhållningen verkade vara detsamma.

Egentligen borde jag åkt iväg på en solsemester, stängt totalt av telefonen. Men det är lätt att vara efterklok. Så nu sitter jag i det kalla huset och måste erkänna att jag har det tråkigt!


Liv

Nu är man här igen, en stad som man överlevde, klämde sig vid under ett år. Det känns en aningen obekant att vara här även om jag befinner mig i en lägenhet som doftar som hemma. Min vän har en ny lägenhet sen jag bodde här och det är ett betonggetto, gråa hus som känns som en spökstad. Han har nu begett sig iväg på träning och jag har beslagtagit hans dator för en stund. Ikväll blir det mys framför en film och dricka blåbärsmootie. Jag vill ha kaffe men i detta hushåll finns det endast vatten och te. Nyttig mat och en bannlyst rökare.

Innan jag kom hit har det varit två dygn med endast sex timmar sömn, en hel dags föreläsning och middag med jobbet. Jag behöver sömn.

Jag önskade att jag kunde sluta betrakta mig i dina ögon. Att allt bara var en dröm och att jag nu kunde vakna upp. Idag på vägen hit satt jag och kollade ut mot stugorna som låg längst tågrälsen och funderade på vilka vi skulle vara om vi befann oss i en sådan, ha en bostad tillsammans. Skulle vi tråka ut varandra? Skulle det finnas ömsidig respekt och kärlek? Jag kom på mig själv efter ett tag att detta är fånigt och försöker få tanken att formas från bild till en annan. En bild där man inte betraktar någon än sig själv, man är ensam och starkare än någonsin.

Skit

Detta var inte det jag ville men nu är det så. Det blev extra jobbigt och jag kan inte utskilja vad det egentligen beror på. Detta blir en ännu större röra och jag vet att jag måste ha hjälp för att sortera.

Men jag måste nu hitta mig ett nytt jobb, jag måste lämna denna skit. Från och med idag kommer jag gå ner på en annan nivå och jag har fått lämna mitt uppdrag, jag kommer få mindre lön och inte samma kundkontakt.  Jag vill därifrån NU!

Nöjd

Jag är nöjd över det lilla, jag är nöjd över det stora. Känner ett lugn, och alla helgens aktiviteter har gjort mig harmonisk. Nu nu nu!

Man får vara glad att man inte är död

Tid. Åter igen handlar det om tiden. För några dagar sedan var det en evighet nu blev det stressigt. Det kom en svacka, det var en latmask i soffan. Hon fann inte riktigt telefonen även om ett samtal kom i fredags. Men då var jag pepp och ville inte ha en inträktare som påminde för nära om det jag föraktar. Och när jag nu tänker efter själv kommer jag fram till att jag inte någonsin borde, jag kanske ännu en gång be någon dra åt helvete och denna gång låta det vara där. Jag hatar honom för hans ångor är fyllda med sprit, hans huvud med vidrig kåthet och hans hjärta av en tår som visar hans ynklighet.


Min dag

Denna dag känns skit. Vet inte om det beror på att man har en massa förväntningar eller om det beror på att regnet inte kan sluta ösa ner. Kanske var det ett dagboksinlägg som rubbade mig för en stund, att jag inte är tillräkligt bra på att läsa av människor eller att jag inte kan stå emot min lust. Man borde kämpa för att vara nöjd att leva i celibat. Man borde gå hem och ta täcket över sig. Usch.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0