Främmande fågel

Det känns någolunda bra nu, även om det känns som man flyter ifrån allt. Att man har hamnat i något slags vakum, där minnen har samlats med nutid.

När jag satte mig framför dator idag på jobbet sköljdes ett gammalt minne över mig. Det var en kväll förra sommaren, innan semestern, det var en fredagskväll och jag hade bestämt träff med en person över en film i mitt gamla rum. Den känslan att ha henne där kom tillbaks, hur det pirrade i kroppen när hon kysste mig och höll om mig. Jag var nästan för nervös för att kunna tala och på något sätt var hela min kropp i uppror. Jag hade nog aldrig innan den kvällen känt en sån attraktion. När jag tänker tillbaks tar det tag i mig och ibland kan jag fortfarande känna samma känsla som då. Men nu är vi vänner och jag beundrar den här personen väldigt mycket. Jag kan ibland fortfarande inte begripa hur jag hamnade där med denna fantastiska varelse. Jag tror man ska vara glad att man känt så någon gång än ingen gång.

Nu börjar det skymma och jag skulle gärna vilja tillbringa min tid någon annanstans än här.

Det kommer förändringar, även om man vill att allt ska vara som förut finns det ingen klocka att stanna. Det gäller att gilla läget och inse att vi gör våra val. Jag kan inte vara någon annan än den jag är, jag kan inte ändra någon och jag måste förstå att jag behöver bli bättre på att ta hand om mig själv. Jag tänker inte ta emot mer skit. Människor får vara som dem vill men jag vill inte vara med om deras kyla ännu mer.

Detta blev enormt jobbigt Kan hon inte lämna mina vänner ifred och kan inte människor inse att detta fortfarande gör ont. Jag vill inte ha en press på mig att ta emot hennes ursäkt bara för att hon vill lätta sitt samvete. Detta kanske har börjat låta tjatigt men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, det sårar ännu mer när man inte får vara känslosam. Visst det skulle säkert vara enkelt och det bästa för folk att jag lät henne ringa mig, ta en fika och ta emot alla hennes ursäkter. Jag kan det inte, det tar för mycket emot! Nu är jag mest förbannad! Kanske är det så som en kär vän sa inatt att det inte tas på samma allvar när det handlar om att det hänt i homosexuell relation. Jag vill egentligen inte tro att människor ser så kortsiktigt. Men det kanske är det som allt detta handlar om. Och jag vill bara säga dra åt helevete!

Bitter, det känns som jag måste göra något väldigt snart åt denna situation. Det går inte längre, jag orkar inte längre. Ena stunden känns det som att det kan gå ett tag till men sen kommer måndagen och man känner sig ännu mer nedtryckt att behöva göra något man inte alls vill. Jag hade verkligen lust idag och bara gå fram till cheferna och säga att jag slutar, att jag sticker och vägrar komma tillbaks. Jag funderade också på att ta mina saker och bara gå. Men inget av det går att genomföra. Man är tyvärr beroende av att kunna betala hyra och mat. Man har ett ansvar att vara vuxen. Jag vill inte vara vuxen, jag vill fortfarande hoppa i vattenpölar och slippa tänka på räkningar. Jag vill ge mig ut i världen nu, bara packa min väska och ta fram mitt pass. Jag vill gå på en gata i Dublin, inte sitta i ett kontorslandskap och höra människor vara helt tomma. Jag vill sitta på en pub och dricka en öl och skriva ner mina tankar i ett block eller läsa en bra bok. Jag vill se något nytt.

Går det att finna en plats för allt eller måste man pyssla ihop allt, knyta upp alla knytar i sitt egna garn som man tagit med sig hemifrån eller kan man sätta sig vid en symaskin och sy ett lapptäcke utan att ens veta hur man ska få dit tråden? Jag bara mest pladdrar på och försöker för tillfället hitta någon mening tilll allt, behöver finna mig något nytt för att få bredare synsätt på min tillvaro. 

Jag är otroligt rädd just nu att förlora. Jag vill inte känna att jag är beroende, jag vill inte heller känna att jag knuffar bort någon. Igår var jag riktigt glad, jag var på ett flumhumör och kunde inte sluta fnittra. Men även då har jag detta pockande i mitt huvud som säger att jag inte duger. Det känns som det aldrig kommer sluta. Jag vill bara bli fri och vara tillfredsställd i det lilla som sker.

Jag var i alllafall ute och dansade igår och var på ett flörthumör, men vi hamnade nog på fel ställe och den enda som försökte komma nära mig var en kvinna på fyrtio och hade en flickvän eller någon som sprang efter henne. Denna kvinna försökte flera gånger dansa väldigt närgånget med mig och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men vi eller rättare sagt hon blev avbruten av en tjej som hon hade någon relation till men hon sökte upp mig på dansgolvet igen och igen...allt kändes allmänt förvirrat.  Efter ett tag hittade jag som tur var min väns famn.
Nu är klockan tok för mycket och jag borde krypa till sängs.  

Vissa saker kan man inte rå för. Vissa känslor har klätt sig i färger som man inte riktigt ville använda til sin makeup. Det finns inte mycket att göra åt. Det går inte att ändra. Det gäller bara att hitta genvägar för att få det fungera.
 

Bakom kuliserna

Undrar vad hon hade gjort om någon av hennes barn hade träffat någon som hon var då? Vad hade hennes samvete sagt, skulle hon vara nöjd med att det bara kom ett ord förlåt efteråt? Undrar om hon någon gång tänker tillbaks på vad som hände då, om hon förstår vad hennes ord kunde skada och hennes kroppspråks hot gjorde då? Det var egentligen då som någon rymde, lämnade en barndom som inte borde varit över. Men som sagt det var då, och frågan som alltid återkommer är varför någon kan vara så hård? Jag kommer ihåg allt väl, och jag kommer ihåg hur liten blev stor. Men det stora har alltid varit litet. Det var en hemlighet, nu är det mer ett påstående. Vad kan vara rätt och fel? Det kan vara en känsla som man aldrig kan hantera svart eller vitt. Det är som alltid denna förbannade gråskala. Denna balansgång och man vill inte vippa över kanten.

Porslin som skramlade, kristallen som visade sig vara falsk. Ett barnskrik, en väg ut. En jul i december.

Nu har man packat det mesta. Det var jobbigt och nu värker min kropp ännu mera. Det känns som den skriker efter ro och ibland skakar benen till och säger att nu går du inte ett steg till. Man skulle ha frågat någon om hjälp idag med. Men det kändes fel, man röjer sin egna skit. Men jag kände mig ensam och svag, speciellt när jag fick motvind på vägen dit och en av kartongerna flög iväg och man fick leta ett ställe där det var andra kartongerna var säkra innan man kunde springa efter den andra. Jag har oftast gillat att göra saker själv men att springa efter kartonger i regn och kraftig motvind är inte lätt att göra ensam. 

Jag har funderat mycket över tvåsamhet de senaste dagarna. Om jag personligen kan se mig i ett kärleksförhållande under längre tid med någon. Det skulle kanske gå om det handar om rätt person. För några år sen var det omöjligt att se mig där. Jag förstod inte mycket bättre utan bara kände en panik när någon seriös kille ville vara nära mig. Nu förstår jag att det var andra saker, jag har aldrig te.x varit kär. Tyckte om dem men jag var aldrig kär utan jag bara spelade en massa charmiga grimaser. Jag var riktigt duktig.

Men jag kunde även smita ut på natten efter att jag hade fått nog, en kittlande panik som växte inom mig. En gång var det en kille som vaknade  och verkligen bad mig att stanna, jag samlade mina grejor och spang och vägrade att vända mig om. Dock har jag den senaste tiden kommit fram till att jag vill stanna, jag vill inte att någon ska be mig gå. Det gör för ont. Och speciellt när man råkade bara vara någon famn som någon gått vilse till.  Fast jag vet nu att jag har varit kär.

De senaste dagarna har gått på hög hastighet. Jag har varit enormt stressad inombords och inte riktigt vetat vart jag borde ta vägen. Det har varit en berg och dalbana på hög fart. Det har gått uppåt med nya leenden att betrakta och varma strömmar som hugger tag i mig då och då. Det har gått neråt, med en kapplöpning mot klockan och insnöade människor.

I morse trodde jag ett tag att jag skulle svimma av alla fel. Jag kom upp i tid till min hälsoundersökning men dessa bussar kan verkligen slå fel. Först tog jag fel buss och fick hoppa av på vägen när jag märkte att den gick fel håll och fick spinga till en annan hållplats, sen visade sig nästa ha en massa byten med chafförer och klockan tickade på. Efter att jag närmat mig mitt område där det borde finnas en hållplats märkte jag att stoppknappen inte funkade först det var försent. En hållplats efter hamnade jag i ett industriområde och fick spinga med rälsen tillbaks. Och när jag äntligen hamnat i rätt område visade sig att det var en labyrint mellan höghusen. Men jag hittade till slut efter 25 min försent rätt adress och som tur var jag fortfarande välkommen. Pust.

Undersökningen visade att min syn var sämre än jag trodde. Fick en liten chock att tavlan jag sett många gånger innan var nu mest bara en massa svart krumiduller. Jag börjar bli gammal och hörseln visade också ha sin svagheter.  Allt annat visade sig dock vara perfekt.  

Jag borde börja packa och göra iordning för mitt nya bo men det finns en dag imorgon. Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt! Är inte van vid halv åtta på morgonen att jaga bussar!

Jag vet inte heller vad det finns för regler att höra av sig efter en liten oskyldig träff. Men jag väntar en dag till. Jag vet inte vad detta kommer leda till men det känns konstigt nog förvånatsvärt bra.

Det kan ibland kännas svårt när det hugger tag i hjärtat. Man måste inse att det finns ett slut och att man måste gå vidare. En del av mig vill stanna upp helt. Låta det gamla rosta sig fast i väggarna. En annan del vill ut, testa vägen igen. Man kanske inte ska titta tillbaka allt för mycket  på det som har varit. Man kanske ska försöka ta ett nytt andetag, slappna av och öppna dörren lite grann. Det kan inte bara vara onska och förvirrande känslor därute. Vissa saker är nog mera äkta. Det gäller bara att finna det.

Det är en katt och råttalek. Hur vi springer efter andra, efter varandra. Det är inte en stilla timme. Inte någon lugn tanke. Jag försöker ändra min uppfattning. Jag försöker vara mer av mig, hos någon annan. Men ändå kan jag aldrig vara tillräcklig. Jag kan inte riktigt nå fram. Det går inte.