Gårdagen
Går det att uppfylla drömmar och mål?
När man talar om att springa, rastlösheten som finns hos alla, har vi någonsin bestämt ett ärligt mål i farten eller gör man det innan man börjar? Alltså där vi kan stanna och pusta ut. Pratar vi bara om det? Eller finns det en liten tanke bakom?
Ibland känns det som att man har det. Gjort upp en plan för sig själv med vackra slutsatser.Men när verkligheten knackar på finns den inte mer, eller den finns fortfarande fast den krockar och blir förlorad i en massa fakta. Det räknas i huvudet om det skulle kunna gå. Med alla dessa krav, dessa bestämmelser om hur allt ska vara, gör det ännnu svårare. Helt plötsligt har pengar en betydande roll och jag tänker på mina små fjutiga kronor och det hindrar mig. Dessa häckar och hinder, man kanske bara få ta i lite mer och försöka hoppa någonstans i framtiden. Det kan kanske uppfyllas när min egna revolution har krigat klart. Och när jag dödat alla dessa hjärnspöken till glödande stoft. Ibland känner jag mig förtjust i att skjuta sönder dessa demoner och ibland känner jag att jag inte har tillräcklig styrka för att motstå frestelsen att fortsätta gå i samma smutsiga skor. Man kanske egentligen bara ska hitta en fungerande soptipp? Okej...jag efterlyser en soptipp i mitt hjärnsystem och en i mitt blodomlopp så att det kan forsla bort all skit från hjärtat.
Klara färdig gå
Jag står här och väntar på startskottet. Klara färdiga spring.
Attt falla
Det kan inte bli bättre.
Jag brukar sitta vid min franska balkong, titta ner från kanten och förundras av höjden. Jag är inte lika rädd längre, men det sticker tag i mig ibland när jag tänker vad höjden kan göra mot mig, om jag skulle falla. Jag brukar sitta där och röka, beundras av människorna som är på väg någonstans eller har stannat upp för att öppna porten hem. Gillar att titta upp mot skyn och se att det finns en stor yta ovanför, att det finns ett rum där med massor av plats. Förutom fiskmåsarna är det bara ett tomrum som består av luft.
Vet inte varför jag skriver det, men det är det jag brukar tänka på när jag sitter där på min balkong när jag tröttnat att tänka på allt elände och alla taplatstankar. Jag brukar fundera på hur det skulle kännas att falla ner mot asfalten, skulle himlen då vara detsamma? Skulle fiskmåsarna vara kvar? Jag tänker inte falla på denna asfalt så ingen tror att jag har självmordstankar. Det är bara det att jag förundras över ordet att falla och dess innebörd. Hur rädd man är att falla, hur rädd människan är att falla. Mänskligheten faller ofta, i krig, i kärlek och i vardagens små ting. Vi är rädda för att falla, ramla, skrapa upp sår och värst av allt dö. Vi är rädda för att falla för någon, bli kär och främst av allt i kärlekens tecken är vi rädda att falla för någon som är räddare än du och kan inte besvara dina känslor. Att inte hon ser dig eller någon annan. Jag är helt enkelt rädd för att falla men när det gäller att klättra sig upp igen är det svårt att finna rätt ord för det. Vi får ta det någon annan gång.
Rödfnasig näsa
Nu får det vara över
Mitt hus
När eld härjade,
när eld flammade in i mitt jus,
kunde man någonsin fly.
Jag ville inte bränna ner mitt egna hus.
I mitt hus fanns det föremål,
i dess bemärkelse genom bröd och stål.
I mitt hus fanns det hud som kunde svida,
i dess hundra stick som kunde få mig att lida.
Känslor i renande process,
genom ett resande projekt.
Kunde jag ha brutit upp i en annan tid,
genom att be om ett alldagligt liv.
Löften jag gav,
min röst jag inte kunde bära.
Vänskap jag band in i mitt hjärta,
landskap jag vann i min smärta.
Ansvar i tidens hettande glöd,
kvar var det svar i stridens berättandes död.
Huset brann upp,
i den eld jag skar mitt namn,
det var genom mitt bröst och min famn.
Huset brann upp i hittemansland,
elden blev mitt vittnes sista hand.
Om du bara visste
Det är inte lätt. Jag försöker skylla på min ålder. Jag försöker skylla på att jág inte är någon av dem.
Jag är ensam
-och jag trivs i min ensamhet. (men bara ibland)
Just nu i denna sekund skulle jag bli glad om du höll om mig och rörde mig på ett respektfullt sätt. Om du bara visste hur mycket jag ville att du skulle se. Hur mycket du lyser i mina ögon och hur mycket jag trivs i din närhet. Men jag vet inte om du skulle tro mig om du läste detta nu...men jag kan alltid hoppas att du någon dag ser du det som jag ser.
Om jag får lov att tänka
Man måste våga sägs det. Man måste vara stark och offret borde inte gömma sig. Jag ser mig inte som något offer egentligen, jag vill inte vara något offer. Men ibland bir man liten och man känner sig hopplös. Letar efter pusselbitar för att få ihop allt. Jag mår smått illa just nu, jag tror det mest handlar om att jag är nervös.
Jag saknar någon, jag saknar henne enormt och jag får inte ihop varför. Helst av allt vill jag bara ligga nära henne, lyssna och prata. Skratta. Jag vill sitta på hennes balkong, jag vill gå brevid henne och hålla hennes hand. Jag försöker bara se det som vänskap, det är väl vad det är.... det finns inga sagor, det finns ingen trygghet och det finns framför allt inte någon evig lycka.
....
Sitter fast i en vattenpöl
Det finns inte mycket att göra än att simma i land och besluta sig för vilken mark man vill stå på. Men hur gör man när man inte vet hur man ska simma? Hur gör man när man är livrädd för att drunkna?
Tåg
Det har handlat om stress, en jävla press att vara jagad idag. Att få tiden att gå ihop. Att få tågen att gå. Att jag skulle hamna på ett tåg. Samvetet som min mamma inte borde ha, ett patriarkat som får mig att bli ännu mera arg. Denna resa och berättelse skulle kunna bli alltför lång så jag slutför med att säga:
-Nu är jag hemma där jag har mina vänner och mitt förbannade jobb.
Jag måste även säga att jag är stolt över min mamma och att jag älskar henne.
Vänskap
Om man ska summera året som har gått kan jag bara säga att det varit en gropig väg, en karusell med många skratt och ibland onödig hög fart på vagnen. Men jag har träffat enormt goda människor. Så tack alla underbara människor som funnits här det gågna året och jag hoppas att vi får ett tursamt och glatt nästa år, 2008.
Jag träffade förut idag min gamla styvpappa, det var alldeles för länge sedan vi sågs och jag tycker väldigt mycket om honom. Han fanns där ett tag under min uppväxt och jag har honom och tacka för en hel del. Han gjorde det mesta som ingen hade tid att lära mig. Han lärde mig simma, cykla, ta konflikter och han älskade mig som sin egen dotter. Ibland är livet orättvist dock!
där emellan
Detta hus väcker upp minnen, kylan och värmen, flykt från det och till det. Alltid är man någonstans i mitten. Det är en luftgrop, en snyftning som man aldrig verkar bli av med. Det blir en rastlöshet, vi kan även kalla det för ett utanförskap.
Spöken
Det kommer väl komma tider då det blir bättre, då allt kan lätta lite mer. Jag har i allafall fått gång värmen i huset och jag käner mig lite lugnare. Mina systrar på fars sida har varit här idag. Vi har delat ut julklappar och jag fick den perfekta julklappen. Den passade perfekt med mitt sinnelag just nu. Jag förespråkar inte våld men det är en plastanka med texten Ex girlfriend.
På förpackningen står det: Chucka Duck! Relese your frustration with Chucka duck!
födelsestad
Jag satt i en bil igår, hade svårt att koppla av, ville bara komma av bilen och det kvittade egentligen vart. Jag förstår att det kan vara svårt att veta vad man ska säga men en tystnad som den kan man se en blick av missnöje. Jag satt nästan tyst för det mesta, kunde inte finna något bra att säga efter det. Det måste vara svårt att inse och speciellt när man tycker att den andra personen har verkat behandla mig bra pågrund av att hon behandlar andra bra finns det inget jag kan egentligen säga. Det känns mest nu som man måste försvara sig, för andra och framför mig själv.
Jag var ute och red förut, det kändes skönt att vara uppe på hästryggen igen. Behövdes efter mammas stressandes och hennes killes skitsnack. Varenda gång man kommer hem blir man den annorlunda, något sort föremål som folk brukar betrakta. Här är jag en manshatande tjej som avvikande tassar försiktigt fram på tårna. Någon sorts rastlös själ som är omöjlig att få grepp om.
Nu sitter jag i ett kallt hus och dricker glögg. Det är lite ensamt men väldigt skönt. Jag kom och tänka på idag att hon också varit här, vi har legat en trappa ner, jag har visat henne runt omkring i denna vackra men tysta stad. Jag hatar det. Jag hatar henne.
Här har vi en nyfunnen kompis:
Ett nej räcker tydligen inte
Nu blev jag ännu mer orolig och ångrar att jag ens svarade. Nu vet alla hur det ligger till!
Tillåtelse
Vart ska man ta vägen?
Förr var det namnsdag
Det känns som jag bara pratar på nu, öppnar precis allt. Det är mitt sätt att överleva. Det är mitt sätt att bearbeta.
Jag hade en fin kväll i förrgår, drack kanske lite för mycket men jag fick verkligen en chans att tala och få mer klarhet. Jag sov över och det var skönt att bara någon låg brevid och höll om mig. Jag kände mig trygg. Morgonen led jag av svullna ögon och en rinnande näsa. Men det var det värt. Det såg säkert värre ut än vad det var. Jag kände mig mer bara varm i hjärtat.
