Främmande fågel

Nu har man packat det mesta. Det var jobbigt och nu värker min kropp ännu mera. Det känns som den skriker efter ro och ibland skakar benen till och säger att nu går du inte ett steg till. Man skulle ha frågat någon om hjälp idag med. Men det kändes fel, man röjer sin egna skit. Men jag kände mig ensam och svag, speciellt när jag fick motvind på vägen dit och en av kartongerna flög iväg och man fick leta ett ställe där det var andra kartongerna var säkra innan man kunde springa efter den andra. Jag har oftast gillat att göra saker själv men att springa efter kartonger i regn och kraftig motvind är inte lätt att göra ensam. 

Jag har funderat mycket över tvåsamhet de senaste dagarna. Om jag personligen kan se mig i ett kärleksförhållande under längre tid med någon. Det skulle kanske gå om det handar om rätt person. För några år sen var det omöjligt att se mig där. Jag förstod inte mycket bättre utan bara kände en panik när någon seriös kille ville vara nära mig. Nu förstår jag att det var andra saker, jag har aldrig te.x varit kär. Tyckte om dem men jag var aldrig kär utan jag bara spelade en massa charmiga grimaser. Jag var riktigt duktig.

Men jag kunde även smita ut på natten efter att jag hade fått nog, en kittlande panik som växte inom mig. En gång var det en kille som vaknade  och verkligen bad mig att stanna, jag samlade mina grejor och spang och vägrade att vända mig om. Dock har jag den senaste tiden kommit fram till att jag vill stanna, jag vill inte att någon ska be mig gå. Det gör för ont. Och speciellt när man råkade bara vara någon famn som någon gått vilse till.  Fast jag vet nu att jag har varit kär.

De senaste dagarna har gått på hög hastighet. Jag har varit enormt stressad inombords och inte riktigt vetat vart jag borde ta vägen. Det har varit en berg och dalbana på hög fart. Det har gått uppåt med nya leenden att betrakta och varma strömmar som hugger tag i mig då och då. Det har gått neråt, med en kapplöpning mot klockan och insnöade människor.

I morse trodde jag ett tag att jag skulle svimma av alla fel. Jag kom upp i tid till min hälsoundersökning men dessa bussar kan verkligen slå fel. Först tog jag fel buss och fick hoppa av på vägen när jag märkte att den gick fel håll och fick spinga till en annan hållplats, sen visade sig nästa ha en massa byten med chafförer och klockan tickade på. Efter att jag närmat mig mitt område där det borde finnas en hållplats märkte jag att stoppknappen inte funkade först det var försent. En hållplats efter hamnade jag i ett industriområde och fick spinga med rälsen tillbaks. Och när jag äntligen hamnat i rätt område visade sig att det var en labyrint mellan höghusen. Men jag hittade till slut efter 25 min försent rätt adress och som tur var jag fortfarande välkommen. Pust.

Undersökningen visade att min syn var sämre än jag trodde. Fick en liten chock att tavlan jag sett många gånger innan var nu mest bara en massa svart krumiduller. Jag börjar bli gammal och hörseln visade också ha sin svagheter.  Allt annat visade sig dock vara perfekt.  

Jag borde börja packa och göra iordning för mitt nya bo men det finns en dag imorgon. Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt! Är inte van vid halv åtta på morgonen att jaga bussar!

Jag vet inte heller vad det finns för regler att höra av sig efter en liten oskyldig träff. Men jag väntar en dag till. Jag vet inte vad detta kommer leda till men det känns konstigt nog förvånatsvärt bra.

Det kan ibland kännas svårt när det hugger tag i hjärtat. Man måste inse att det finns ett slut och att man måste gå vidare. En del av mig vill stanna upp helt. Låta det gamla rosta sig fast i väggarna. En annan del vill ut, testa vägen igen. Man kanske inte ska titta tillbaka allt för mycket  på det som har varit. Man kanske ska försöka ta ett nytt andetag, slappna av och öppna dörren lite grann. Det kan inte bara vara onska och förvirrande känslor därute. Vissa saker är nog mera äkta. Det gäller bara att finna det.

Det är en katt och råttalek. Hur vi springer efter andra, efter varandra. Det är inte en stilla timme. Inte någon lugn tanke. Jag försöker ändra min uppfattning. Jag försöker vara mer av mig, hos någon annan. Men ändå kan jag aldrig vara tillräcklig. Jag kan inte riktigt nå fram. Det går inte.   

Det kan inte bli bättre.

Jag brukar sitta vid min franska balkong, titta ner från kanten och förundras av höjden. Jag är inte lika rädd längre, men det sticker tag i mig ibland när jag tänker vad höjden kan göra mot mig, om jag skulle falla. Jag brukar sitta där och röka, beundras av människorna som är på väg någonstans eller har stannat upp för att öppna porten hem. Gillar att titta upp mot skyn och se att det finns en stor yta ovanför, att det finns ett rum där med massor av plats. Förutom fiskmåsarna är det bara ett tomrum som består av luft.  

Vet inte varför jag skriver det, men det är det jag brukar tänka på när jag sitter där på min balkong när jag tröttnat att tänka på allt elände och alla taplatstankar. Jag brukar fundera på hur det skulle kännas att falla ner mot asfalten, skulle himlen då vara detsamma? Skulle fiskmåsarna vara kvar? Jag tänker inte falla på denna asfalt så ingen tror att jag har självmordstankar. Det är bara det att jag förundras över ordet att falla och dess innebörd. Hur rädd man är att falla, hur rädd människan är att falla. Mänskligheten faller ofta, i krig, i kärlek och i vardagens små ting. Vi är rädda för att falla, ramla, skrapa upp sår och värst av allt dö. Vi är rädda för att falla för någon, bli kär och främst av allt i kärlekens tecken är vi rädda att falla för någon som är räddare än du och kan inte besvara dina känslor. Att inte hon ser dig eller någon annan. Jag är helt enkelt rädd för att falla men när det gäller att klättra sig upp igen är det svårt att finna rätt ord för det. Vi får ta det någon annan gång.

När eld härjade,
när eld flammade in i mitt jus,
kunde man någonsin fly.
Jag ville inte bränna ner mitt egna hus.

I mitt hus fanns det föremål,
i dess bemärkelse genom bröd och stål.
I mitt hus fanns det hud som kunde svida,
i dess hundra stick som kunde få mig att lida.

Känslor i renande process,
genom ett resande projekt.
Kunde jag ha brutit upp i en annan tid,
genom att be om ett alldagligt liv.

Löften jag gav,
min röst jag inte kunde bära.
Vänskap jag band in i mitt hjärta,
landskap jag vann i min smärta.

Ansvar i tidens hettande glöd,
kvar var det svar i stridens berättandes död.
Huset brann upp,
i den eld jag skar mitt namn,
det var genom mitt bröst och min famn.

Huset brann upp i hittemansland,
elden blev mitt vittnes sista hand.

Man måste våga sägs det. Man måste vara stark och offret borde inte gömma sig. Jag ser mig inte som något offer egentligen, jag vill inte vara något offer. Men ibland bir man liten och man känner sig hopplös. Letar efter pusselbitar för att få ihop allt. Jag mår smått illa just nu, jag tror det mest handlar om att jag är nervös.

Jag saknar någon, jag saknar henne enormt och jag får inte ihop varför. Helst av allt vill jag bara ligga nära henne, lyssna och prata. Skratta. Jag vill sitta på hennes balkong, jag vill gå brevid henne och hålla hennes hand. Jag försöker bara se det som vänskap, det är väl vad det är.... det finns inga sagor, det finns ingen trygghet och det finns framför allt inte någon evig lycka.

Det har handlat om stress, en jävla press att vara jagad idag. Att få tiden att gå ihop. Att få tågen att gå. Att jag skulle hamna på ett tåg. Samvetet som min mamma inte borde ha, ett patriarkat som får mig att bli ännu mera arg. Denna resa och berättelse skulle kunna bli alltför lång så jag slutför med att säga:
-Nu är jag hemma där jag har mina vänner och mitt förbannade jobb.

Jag måste även säga att jag är stolt över min mamma och att jag älskar henne.