Datten
Jag sitter här och borde egentligen gå till sängs men jag kan inte sluta tänka på henne. Hon som jag tänker på är en kvinna med hemligheter, hon börjar bli gammal och står oftast framför spisen för att laga mat till sin man och baka bullar till sin släkt. Hon är alltid glad och omtänksam. Hon har aldrig lärt sig engelska och har den senaste tiden äntligen fått ett eget rum där hon kan sova ostört om nätterna. Hon verkar nöjd men ibland funderar jag på om hon fick det liv hon ville. Hon hade inte samma rätt som mig till sina val och gifte sig ung. Hon jobbade inom vården och slet sönder sin rygg. Dubbelarbetade med lönejobb och hemarbete till hon blev sjukpensionär och alltid funnits för sin man. Hon gillar att prata om vädret och ibland yttrar hon lite skvaller om sina grannar. Hon talar aldrig illa om något utan allt sker i välmening. Jag har endast sett henne gråta en gång då en av hennes taxar gått bort och då kom alla med blommor som hon vänligt tog emot. När vi ses frågar hon mycket frågor om hur jag har det där jag är och försäkrar sig att allt är bra med mig. Hon lyssnar som om mitt liv vore en riktigt intressant saga och jag känner mig viktig när jag sitter där i köksbordet med henne och hon låter mig alltid tala till punkt. Ibland försöker jag ställa frågor men hittar aldrig de rätta orden. Jag vill veta mer om vem hon är för jag beundrar henne. Hon var ett sånt stort stöd när jag växte upp och varje morgon efter att jag och min syster sovit där bjöd hon på rosa eller grön gröt, jag ville alltid ha den gröna gröten eftersom det smakade godast (mannagrynsgröt och karamellfärg). Hon tog oss alltid ut på promenader med hundarna, alltid taxar vilket är ett av mina starkaste barnminnen.
Då jag inser mer och mer vilka hemligheter hon delar med mig kan jag inte riktigt finna orden av tacksamhet till henne. Jag ska försöka komma på den finaste julklappen till henne men mest av allt skulle hon vara tacksam om jag slutade röka. Får nog börja göra det båda.
Sist av allt vill jag berätta för er kära läsare hur jag och denna underbara kvinna avslutar våra möten och det är med datten, lättare för er att förstå om man säger kull men i min mormors och min värld är det datten.
Så datten på er.
Då jag inser mer och mer vilka hemligheter hon delar med mig kan jag inte riktigt finna orden av tacksamhet till henne. Jag ska försöka komma på den finaste julklappen till henne men mest av allt skulle hon vara tacksam om jag slutade röka. Får nog börja göra det båda.
Sist av allt vill jag berätta för er kära läsare hur jag och denna underbara kvinna avslutar våra möten och det är med datten, lättare för er att förstå om man säger kull men i min mormors och min värld är det datten.
Så datten på er.
Kontorsråtta
Har börjat jobba på mitt gamla kontorsjobb igen, trodde det aldrig skulle ske men nu sitter jag där i ett landskap av datorer och telefoner. Nöjet är kaffemaskinen och fruktkorgarna men arbetsuppgifterna sliter på själen, ett tag klarar man det men i längden sugs man ner i en papegojarutin.
I helgen har jag varit på kurs i feministiskt självförsvar och tycker de helgerna är underbara. Det är otroligt peppande och att se alla dessa starka tjejer dela med sig gör mig rörd. Jag brukar sällan känna mig delaktig i en grupp av människor men under fsfpassen känner jag mig alltid som en i gänget och släpper mycket av det negativa tankarna utanför väggarna. Befriande och jag känner mig tryggare.
I helgen har jag varit på kurs i feministiskt självförsvar och tycker de helgerna är underbara. Det är otroligt peppande och att se alla dessa starka tjejer dela med sig gör mig rörd. Jag brukar sällan känna mig delaktig i en grupp av människor men under fsfpassen känner jag mig alltid som en i gänget och släpper mycket av det negativa tankarna utanför väggarna. Befriande och jag känner mig tryggare.
Mina taggar
Det är jag som lade upp fällan för mig själv och nu är det svårt att gömma sig under täcket men ändå ligger jag där och vill liksom inte vakna upp. Min kropp har tryckt sig ner med flyktkänslan som en trygghet i madrassen och när jag vill upp dämpar jag min verklighet med en fantasi som säger att allt kommer ordna sig. Min hjärna behandlar flykten med ömhet liksom hat. Det är en kluven tanke att aldrig någonsin finna frid i sin lathet, i sitt svek och i sin kärlek.
Jag river upp ännu mera sår och jag undrar om jag alltid kommer befinna mig här i en luftbubbla, i en natt som aldrig blir dag, i en kåtfylldhet som sedan fylls med äckel. Det är alltid en tveksamhets tid där jag blundar hårt för att aldrig riktigt vakna och jag kan inte ens forma ordet förlåt i min mun.
Jag river upp ännu mera sår och jag undrar om jag alltid kommer befinna mig här i en luftbubbla, i en natt som aldrig blir dag, i en kåtfylldhet som sedan fylls med äckel. Det är alltid en tveksamhets tid där jag blundar hårt för att aldrig riktigt vakna och jag kan inte ens forma ordet förlåt i min mun.
Vad du än skulle göra, våga inte ifrågasätta mig ikväll!!
Vilka val väljer dem när de blundar för att slippa se sanningen när de vet att valet skulle tvinga dem att välja? Gör de redan ett val då eller skjuter de upp deras val?
Världen utanför mitt fönster känns otroligt kall och efter att ha sett nyheterna känns världen ännu kallare, det känns som ett rysligt stort isflak som ingen kan värma upp. Tänker på grisarna, tänker på människorna och tänker på att pengar som räknas i större vikt än lik. Tänker på övervåld från myndigheterna sida och ingen har någon ursäkt och allt försvinner bort i en rättslig process där allt famlas in i en dimma där den lilla människan eller djuret som dog sällan får rätt. Jag vet inte riktigt vart jag ska rikta mina tårar och ilska på. Ibland känns allt hopplöst. Är dock glad över alla modiga aktivister som finns där ute. De får mig att känna ett litet hopp att det finns människor som vill förändra.
Jag har blivit enormt irriterad på att folk hela tiden ska ifrågasätta mig. Om min musiksmak, att jag är feminist, att jag tränar självförsvar, om min sexuella läggning etc. Jag känner inte för att alltid förklara mig och i det mesta fallen handlar det om att jag måste försvara mig. Det är skillnad på de orden, en väldigt stor sådan. Jag orkar inte ens gå djupare på det. Tröttsamt. Men jag måste säga att jag gillar vilken musik jag vill och vad handlar deras genimusik om egenligen, det är bara män (utan någon enstaka sångerska) och det är just därför jag är feminist. Och varför jag gillar "flatmusik" beror på att det är lättare för mig att känna harmoni än när någon mansröst growlar i bakgrunden. Och varför jag tränar självförsvar handlar om att jag måste börja sätta mina gränser eftersom folk fortsätter kliva över dem om och om igen.
Kan det handla om att hoppet redan försvunnet? Att de vet att världen handlar om att ätas eller ätas och att det är den linjen de går på?
Världen utanför mitt fönster känns otroligt kall och efter att ha sett nyheterna känns världen ännu kallare, det känns som ett rysligt stort isflak som ingen kan värma upp. Tänker på grisarna, tänker på människorna och tänker på att pengar som räknas i större vikt än lik. Tänker på övervåld från myndigheterna sida och ingen har någon ursäkt och allt försvinner bort i en rättslig process där allt famlas in i en dimma där den lilla människan eller djuret som dog sällan får rätt. Jag vet inte riktigt vart jag ska rikta mina tårar och ilska på. Ibland känns allt hopplöst. Är dock glad över alla modiga aktivister som finns där ute. De får mig att känna ett litet hopp att det finns människor som vill förändra.
Jag har blivit enormt irriterad på att folk hela tiden ska ifrågasätta mig. Om min musiksmak, att jag är feminist, att jag tränar självförsvar, om min sexuella läggning etc. Jag känner inte för att alltid förklara mig och i det mesta fallen handlar det om att jag måste försvara mig. Det är skillnad på de orden, en väldigt stor sådan. Jag orkar inte ens gå djupare på det. Tröttsamt. Men jag måste säga att jag gillar vilken musik jag vill och vad handlar deras genimusik om egenligen, det är bara män (utan någon enstaka sångerska) och det är just därför jag är feminist. Och varför jag gillar "flatmusik" beror på att det är lättare för mig att känna harmoni än när någon mansröst growlar i bakgrunden. Och varför jag tränar självförsvar handlar om att jag måste börja sätta mina gränser eftersom folk fortsätter kliva över dem om och om igen.
Kan det handla om att hoppet redan försvunnet? Att de vet att världen handlar om att ätas eller ätas och att det är den linjen de går på?
